Nostalgiinlägg i repris, nr 3 i ordningen…..

Barry White – Let The Music Play

Större sångare än Barry White får man leta efter, i dubbel bemärkelse så att säga. En sån grym pipa karln hade, inte undra på att damerna var som tokiga efter honom. Det lär ha varit en överhängande majoritet kvinnor som besökte hans konserter. Man kan anta att det flög upp en och annan trosa på scenen när han charmade publiken.

Själv var jag aldrig på någon Barry White konsert, men jag önskar så här i efterhand att man skulle ha kollat in honom åtminstone en gång. Vad gäller soulsångare så är han en av favoriterna, ligger på topp 10, kanske till och med topp 5.

Jag har däremot träffat en dam som jag har för mig sa att hon varit på samtliga konserter han någonsin spelat i Tyskland. Denna damen hade för övrigt ett litet ölhak i den stora ölgallerian Sperlingsgasse i Berlin och det var där jag träffade henne. Jag var helt enkelt kund där och hinkade en massa öl där en kväll i början på 90-talet. Efter vad jag förstått så finns inte gallerian längre, åtminstone inte såsom den var då. Före murens fall var det dock en stor turistmagnet.

Jag var där i samband med den resa som jag företog med mina föräldrar i början på 90-talet. Samma resa som jag berättat om i ett tidigare inlägg om midsommar i Gdansk. Berlinbesöket inföll på hemvägen och jag passade på att han en utekväll på egen hand vilket innebar att jag snart hamnade på Sperlingsgasse där jag tänkte prova de olika ölhaken. Men det slutade med att jag hamnade på det där stället som drevs av vad jag skulle tro var Barry Whites största fan i Tyskland. Hela baren hade Barry White som tema, dock utan att tappa känslan av att vara en tysk kneipe. Vad jag gillade bäst var att hon spelade enbart musik av Barry White, så det var nog främst det som gjorde att jag fastnade där.

Jag var dock ganska ensam om att uppskatta det förträffliga konceptet då det var få andra gäster på detta etablissemanget. Men jag satt vid bardisken och lät mig underhållas av innehaverskan som med glädje berättade om sin ”kärlek” till Barry White. Hon var mer eller mindre ett vandrande uppslagsverk i ämnet så jag fick mig till livs många roliga historier och minnen med Barry White-anknytning.

En annan sak jag gillade var att så fort hon ställde fram en öl så frågade hon om det var den sista, ifall man svarade nekande på den frågan så började hon så sakta att hälla upp nästa så att den var klar när man klarat av den nyss serverade. Hon hade en makalös timing så man aldrig behövde sitta och vänta, men samtidigt så fick aldrig ölen stå innan hon ställde fram den. Måste ha krävts många års serverande för att ha fulländat den konsten.

Nåväl, det var ett av mina trevligaste ölhaksminnen och jag tror nog att Barry White hade gillat det stället oxå. Vila hans minne i frid.

Tjillevippen

notbugs

Lite sommarsoft…..

Deodato – Keep On Movin’

Har inga klockrena minnen till den här låten men när jag lyssnar på den blir jag allmänt varm och nostalgisk inombords. Den är ju från den tiden då livet lekte och allting var möjligt. Den frihet som man hade då lär man aldrig få uppleva igen paradoxalt nog. Ja, uppväxten i Västervik vill jag inte byta mot något annat här i livet, tror inte jag hade kunnat haft en lika bra uppväxt någon annanstans.

Jag har så här i efterhand insett att jag var väldigt fri jämfört med mina jämnåriga kamrater. Det fanns bara en regel och det var att alltid bestämma en tid när man skulle vara hemma och sedan hålla den. Så länge jag skötte det så kunde jag vara precis var jag ville på min fritid. Läxor och sådant fick jag sköta själv utan inblandning från föräldrarna vilket innebar att jag knappast gjorde några läxor alls. Var istället aktiv på lektionerna och försökte snappa upp så mycket som möjligt där så det räckte med att panikläsa nån timme innan eventuella prov. På högstadiet funkade denna taktik riktigt bra men på gymnasiet så fick jag se mina betyg dala, men aldrig så att de blev direkt dåliga, men jag hade nog kunnat få till bra mycket bättre betyg om jag lagt manken till.

Men där fanns ju så mycket annat ”viktigt” att syssla med. Allt som innebar att man kunde få slippa en lektion anammades oavsett om man var lagd för det eller ej. Så varje år på gymnasiet så var jag och några kompisar med i Skolans förmågor med ett eller flera mindre bra nummer. Själva tyckte vi ju att våra insatser var geniala, men jag är inte så säker på att publiken insåg storheten i våra scenuppsättningar alla gånger. Men genom att delta i Skolans förmågor så innebar det att man fick slippa vissa lektioner för att kunna repetera sina nummer även om mycket av repetitionerna fick ske på fritiden. Hur som helst så var det ett av de roligare sätten att undvika tråkiga lektioner på och då gjorde det inget att man fick bidra med sin fritid. Själva grejen i sig var ju så himla kul ändå.

Ett av de mer dråpliga minnen jag har är från ett år då alla deltagare innan samlas till ett möte där förhållningsregler delas ut av lärare och andra ansvariga. Det året är även en av vaktmästarna med och han har budskapet till oss att golvet på scenen i skolans aula är alldeles nylagt och att vi därför ska vara extra rädda om det. Så han vill inte se några repor i det nylackade golvet efter att årets uppsättning av Skolans förmågor är över.

Men detta året så har ju jag och mina kompisar kommit på att vi ska uppträda med vårt okända synthband som vi satt ihop enkom för denna tillställning. Eftersom vi var fler i gruppen än vi hade instrument så fick vi vara lite kreativa och hitta på andra roller för de som inte hade instrument. Vi var nämligen flera kompisar som kommit på hur man kunde slippa tråkiga lektioner genom deltagande i Skolans Förmågor. Så det blev ofta så att det fanns mer folk än roller för de olika numren man satte ihop, så man fick anpassa numrena därefter så att alla hade en oumbärlig roll på scenen.

Vi hade besatt samtliga platser i gruppen utom en och det var en kille som varken kunde sjunga, spela eller dansa så vi funderade länge på vad han skulle kunna göra. Till saken hör att han var kroppsbyggare så han var rätt så biffig och detta gjorde att vi kom fram till en alldeles genial idé över vad han skulle bidra med på scenen. Han skulle ju självklart vara utklädd i nåt romerskt stuk med bar överkropp och slå på en stor gonggong. Problemet var bara det att vi inte fick tag på nån gongong i den dimension vi hade tänkt oss. Det fanns bara små fjuttiga som var nån halvmeter i diameter och det dög inte i våran värld minsann.

Då kommer en av kompisarna på den geniala idén att vi går över till verkstaden där de har verkstadsutbildningen och kollar ifall vi kan få låna nån lämplig stålplåt att hänga upp och slå på. Jo, det var inga problem och det var en rejäl baddare vi fick, den var nån centimeter tjock och ca 2,5 x 1,5 meter stor så den var inte lätt att bära på precis. Men innan vi hämtade den så hjälpte de oss att borra två hål och sätta i två öglor så vi skulle kunna hänga upp den i riggen på scenen. Sen fick vi med oss lite vajrar och annat för att hänga den i.

Tillbaka på scenen så lyfte vi försiktigt in stålplåten på scenen och hade filtar under för att inte göra repor på golvet. Sedan så ordnade vi upphängningen och gjorde så att man skulle kunna hissa upp vår ”gonggong” när den inte användes. Ja, nu var allt klart för att vi skulle kunna genomföra vårt uppträdande med full bemanning. Vi gick igenom genrepet och det blev riktigt bra och extra ballt med vår gonggong som hade ett riktigt tungt ljud så den fick börja och avsluta vårt nummer.

Det blev så dags för premiär och vi var nog alla lite nervösa till mans, men det fanns olika sätt att tackla nervositeten på men den storyn får jag berätta i ett annat inlägg nån gång. Så småningom var det i alla fall vår tur att stå på scenen och då ridån gått ner efter föregående nummer så riggar vi om scenen och firar ner vår stålplåt från taket så att den hänger nån dryg meter över det blanka nylagda scengolvet.

Ridån går upp, rökmaskinen puffar lite rök och strålkastarna vilar sitt ljus på scenen. Då var det dags att börja! Kompisen som ska slå på gonggongen står redo i bar överkropp och är insmord med olja så det glänser i strålkastarskenet. Tiden är nu kommen för hans insats och han tar sin slägga som vi ordnat åt honom och med den tar han i för kung och fosterland och klipper till vår gigantiska gonggong. Det är nu allting går helt åt pipan. För i samma ögonblick som han träffar stålplåten så släpper ena fästet som den sitter i så stålplåten far rätt ner i scengolvet och borrar sig ner i det nylagda blanka scengolvet. Den fastnar så pass djupt att den blir stående där med ena hörnet fast i golvet och andra änden fortfarande hängandes i riggen.

Det blir alldeles knäpptyst i lokalen, först verkar folk inte veta om det var planerat eller vad det var som hänt. Sedan så blev det lite fart på oss på scenen för vi insåg att det var bäst att få ner den ännu hängande delen av stålplåten på golvet innan även den fick för sig att lossna. Så scenarbetarna fick dra för ridån och så gav vi oss på att avlägsna ståplåten från scenen. Sen var det bara för oss att börja om vårt nummer, denna gång utan gonggong så vår ringare fick stå och posera med släggan i hand numret igenom helt enkelt.

Minns inte hur själva numret togs emot, däremot minns jag den utskällning vi sedan fick för att vi förstört det nya fina golvet. Det hade blivit ett jack som var en dryg meter långt, flera centimeter djupt och nån centimeter brett. Vi fick inte bara skäll för att ha förstört golvet utan även för hur vi kunde vara så urbota korkade att få för oss att hänga upp en stålplåt i luften ovanför scenen. Tänk om den hade släppt under något av numren som var före oss? Ja, det blev många lärdomar vi fick oss till livs genom den här händelsen och så här i efterhand är det bara att konstatera att det är många dumheter som begås i ungdomligt oförstånd, och tyvärr är det inget som går att förebygga, för ungdomligt oförstånd i den bemärkelsen är sådana saker som ungdomar går igenom och lär sig av.

Har ofta funderat på detta fenomenet, kanske mycket beroende på att jag nog var extra fylld av ungdomligt oförstånd i tonåren. Men lyckligtvis så slutade det ju utan några större fadäser även om jag gick på några rejäla smällar. Men idag skulle jag inte vilja vara utan de erfarenheter som det trots allt gav mig. Det är ju en del av mig och det som har format mig till den jag är idag.

Numera står jag sällan på några scener och inte behöver jag undvika några lektioner eller läxor, så på det stora taget så är livet ganska bra numera, fast visst skulle det vara kul att stå på scen lite oftare. Nu blir det typ om man hamnar på nån karaoke eller om man är på nåt kalas och ska hålla lite tal. Då känner jag mig alltid hemma och trivs med uppmärksamheten. Men jag skulle nog aldrig palla att ha det som jobb att stå på scenen, det räcker som det är helt enkelt.

Tjillevippen

notbugs

Kärleken härskar…..

West End – Love Rules (Lenny Fontana Anthem Edit)

En helt underbar housebakelse tycker jag att detta är. Den har lixom alla ingredienser som får lyckocellerna i kroppen att dansa. Underbar sång, underbart pianospel toppat med en sån underbar Hammondorgel som börjar spela loss 2:26 in i låten. Sånt klockrent komp får man leta efter, en riktig släng kommer det även i slutet på låten.

Helt klart är att det är en sådan låt som tåls att spelas på repeat sisådär 4-5 gånger utan att man ledsnar. Finns inte så många låtar som fixar en sådan utmaning. Oftast så börjar man längta efter nåt annat den tredje gången eller rentav andra gången man hör en låt. Ännu en sådan sak som man borde snickra ihop en lista på. Blir många listor att snickra ihop, har ju mumlat om andra listor i tidigare inlägg och av dem har det ännu blivit intet. Så snacka går ju, men när det kommer till kritan så är jag nog lite för lat för att pula med listor. Men man ska aldrig säga aldrig, en vacker dag får jag ett ryck och då dyker det upp en lista här på bloggen.

Tjillevippen

notbugs