Nostalgiinlägg i repris, nr 3 i ordningen…..

Barry White – Let The Music Play

Större sångare än Barry White får man leta efter, i dubbel bemärkelse så att säga. En sån grym pipa karln hade, inte undra på att damerna var som tokiga efter honom. Det lär ha varit en överhängande majoritet kvinnor som besökte hans konserter. Man kan anta att det flög upp en och annan trosa på scenen när han charmade publiken.

Själv var jag aldrig på någon Barry White konsert, men jag önskar så här i efterhand att man skulle ha kollat in honom åtminstone en gång. Vad gäller soulsångare så är han en av favoriterna, ligger på topp 10, kanske till och med topp 5.

Jag har däremot träffat en dam som jag har för mig sa att hon varit på samtliga konserter han någonsin spelat i Tyskland. Denna damen hade för övrigt ett litet ölhak i den stora ölgallerian Sperlingsgasse i Berlin och det var där jag träffade henne. Jag var helt enkelt kund där och hinkade en massa öl där en kväll i början på 90-talet. Efter vad jag förstått så finns inte gallerian längre, åtminstone inte såsom den var då. Före murens fall var det dock en stor turistmagnet.

Jag var där i samband med den resa som jag företog med mina föräldrar i början på 90-talet. Samma resa som jag berättat om i ett tidigare inlägg om midsommar i Gdansk. Berlinbesöket inföll på hemvägen och jag passade på att han en utekväll på egen hand vilket innebar att jag snart hamnade på Sperlingsgasse där jag tänkte prova de olika ölhaken. Men det slutade med att jag hamnade på det där stället som drevs av vad jag skulle tro var Barry Whites största fan i Tyskland. Hela baren hade Barry White som tema, dock utan att tappa känslan av att vara en tysk kneipe. Vad jag gillade bäst var att hon spelade enbart musik av Barry White, så det var nog främst det som gjorde att jag fastnade där.

Jag var dock ganska ensam om att uppskatta det förträffliga konceptet då det var få andra gäster på detta etablissemanget. Men jag satt vid bardisken och lät mig underhållas av innehaverskan som med glädje berättade om sin ”kärlek” till Barry White. Hon var mer eller mindre ett vandrande uppslagsverk i ämnet så jag fick mig till livs många roliga historier och minnen med Barry White-anknytning.

En annan sak jag gillade var att så fort hon ställde fram en öl så frågade hon om det var den sista, ifall man svarade nekande på den frågan så började hon så sakta att hälla upp nästa så att den var klar när man klarat av den nyss serverade. Hon hade en makalös timing så man aldrig behövde sitta och vänta, men samtidigt så fick aldrig ölen stå innan hon ställde fram den. Måste ha krävts många års serverande för att ha fulländat den konsten.

Nåväl, det var ett av mina trevligaste ölhaksminnen och jag tror nog att Barry White hade gillat det stället oxå. Vila hans minne i frid.

Tjillevippen

notbugs

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: