Pianolektioner…..

Elevation – Can You Feel It

I ganska unga år så bestämdes det att jag skulle börja ta pianolektioner. Jag var inte helt avigt inställd till det hela för jag närde en dröm att en dag kunna sitta och plinka loss på en stor kyrkoorgel, ett instrument som jag än idag tycker är grymt mäktigt. Hur som helst så visade det sig att jag inte riktigt hade disciplinen för att kunna tillgodogöra mig mina pianolektioner varför det hela snart avbröts och jag fick ägna mig åt andra aktiviteter.

Men jag kan idag känna en viss saknad över att jag aldrig lärde mig spela piano för det är ett av mina favoritinstrument när det gäller den typ musik som jag gärna lyssnar till och då tänker jag främst pianohouse. Nu är kanske pianospelet i låtarna i det här inlägget aningens mekaniskt och i högsta grad programmerat, men ändå så lyckas pianot ge lite liv åt låtarna så som inget annat instrument kan.

Dream Frequency – Take Me

Samtliga låtar i det här inlägget är från första halvan av 90-talet och speglar ganska bra den musikdiet jag stod på under de åren. Livet var ju lite av en enda lång fest på den tiden även om jag jobbade och gnodde landet runt micklandes med datorer hela veckorna.

Love Decade – Is This A Dream

Nu är det slutmicklat sedan många år och likaså slutfestat men jag måste erkänna att jag inte saknar nånting av det. Livet har förändrat sig så mycket de senaste tio åren så det finns andra saker i livet som har betydelse nu. Men musiken som alltid haft en stor betydelse kommer att få behålla förstaplatsen över saker jag helst roar mig med ända till den dagen jag packar ihop och hamnar i träfracken.

Tjillevippen

notbugs

Palladium visar Chicagoexpressen…..

Henry Mancini – Hilly’s Theme (Soundtrack from Chicagoexpressen / Silver Streak)

Gjorde lite blandade anteckningar när jag var på biblioteket i Västervik och läste gamla nummer av Västerviks-Tidningen härom veckan. Bland annat så fastnade jag för en bioannons som lät meddela att filmen Chicagoexpressen visades på biografen Palladium i Västervik lördagen den 10/5 1980. Det fanns två föreställningar att välja på, en kl 18.30 samt en kl 20.30 och åldersgränsen var 15 år.

Att jag fastnade för just den här annonsen beror på att Chicagoexpressen eller Silver Streak som den heter på engelska var en av mina favoritkomedier från den tiden. Ja, generellt sett så var alla filmer där Gene Wilder och Richard Pryor visade sina ansikten bra. Är väl lite tveksamt om jag kan skriva under på det påståendet idag men efter att ha gluttat lite på Chicagoexpressen så här 2009 så får jag säga att den filmen håller i alla fall än idag.

Lyckades hitta en trailer till filmen på YouTube men kvaliteten är sisådär då den tydligen är rippad från en 16mm filmkopia.

Trailer – Chicagoexpressen / Silver Streak

Måste säga att trailern i sig är ju ett underbart tidsdokument. Den får mig att vilja göra ännu en lista, dvs listan över tidernas mest nostalgiska trailers. Vad är det med mig och dessa listor, har jag nån genetisk defekt som får mig att vilja ordna in saker och ting i olika listor eller är det kanske ett mer allmänt manligt syndrom? 😛

Det som kan noteras är att filmen kom redan 1976 och ska ha gått upp på bio första gången i Sverige den 28 september 1977. Så nu funderar jag på varför den dyker upp på Palladium i Västervik i maj 1980. Var det så att vi i Västervik fick vänta hela tre år på att en hyfsat populär amerikansk komedi skulle visas på vår lokala biograf? Eller kan det vara så att den visades i repris helt enkelt för att kunna mjölka ur den lite mer biljettintäkter?

Kanske det rentav var en försmak på det som sedan skulle utvecklas till sommarnattsbio i Västervik. Minns inte riktigt när man började med det men det var där nån gång i början av 80-talet som det var en hyfsat populär grej i lilla Västervik. Ska ta och forska mer i det nästa gång jag besöker biblioteket i Västervik.

Funderar på om det inte finns nån smidigare variant än att jag ska behöva åka till V-vik varje gång jag vill göra lite nostalgiresearch. Allra smidigast vore ju om det fanns digitala kopior som man kunde läsa. Kanske Riksarkivet har nåt sånt, får nog ta och undersöka saken, vem vet man kan ju bli glatt överraskad?

Hur som helst, för att återknyta till Palladium så finns inte den biografen längre utan man har istället öppnat en nattklubb där, som dock för traditionen vidare genom att ha antagit just namnet Palladium. Så då känns det inte lika tungt att se en av ungdomens käraste institutioner förpassad till minnenas aveny. Försöker förtvivlat komma på vad det var för sorts fruktvinegum som jag var så förtjust i när jag såg på film i tonåren. Det var inte Bassets klassiska utan något av de svenska godisfabrikanternas försök att skapa en konkurrerande produkt.

Har dock för mig att godiset inhandlades i en liten kiosk som låg till vänster när man kom in i foajén på Palladium och sedan köpte man biljetterna i biljettluckan som låg rakt fram. Sedan när man skulle gå in i salongen stod biografvaktmästaren vid någon slags pulpet och rev biljetterna innan man kunde gå in och sätta sig. Mera input kring detta mottages med varm hand för jag känner att minnet sviktar lite när jag försöker se foajén framför mig som den kan ha sett ut då det begav sig.

Innan jag avslutar vill jag bara skriva några ord om Henry Mancini som skrivit filmmusiken till Chicagoexpressen. Han var en kompositör som gjorde väldigt mycket filmmusik och han lyckades plocka hem hela tre Oscarstatyetter under sin karriär, bl.a för filmmusiken till Breakfast At Tiffany’s. Han skrev även musiken till Rosa Panternfilmerna och allskön annan musik för film och tv, bl.a musik till tv-deckaren Columbo som var lite av en favorit i mitt barndomshem.

Tjillevippen

notbugs