Ibland så bara hittar man en skön låt…..

Sia – Day Too Soon (Lifelike Remix)

Vad jag gillar med YouTube är att man får så mycket olika tips på klipp som kan passa ens smak utifrån vad man kollat på tidigare. Funkar speciellt bra när det gäller musik och det är utifrån ett sådant tips som jag hittade den här låten. När jag hörde första takterna så associerade jag direkt till ELO’s Don’t Bring Me Down som ju har en liknande fläskig takt. Vad som är lite komiskt är att hon faktiskt har släppt en låt som heter just Don’t Bring Me Down, men det är ingen cover på ELO’s gamla klassiker.

Men det som gjorde att jag riktigt fastnade för låten var den pulserande synten som driver hela låten framåt ovan på den tunga takten. Låten släpptes tydligen 2007 så helt purfärsk är den inte men det kvittar, det är länge sedan jag jagade nya låtar på det desperata viset som man gjorde när man var yngre.

Tjillevippen

notbugs

En låt man får ståpäls av…..

Isley Brothers – Go All The Way

Introt på den här låten är av den arten att den omedelbart förflyttar mig tillbaka till Västervik och året 1980. När jag sen hör låten snurra på så är det som en enda lång stadsrundtur i Västervik då jag förflyttas mellan olika platser i takt med att minnet associerar olika partier i låten med olika platser. Finns några andra låtar som funkar likadant för mig och en av dem som jag kommer på så här på rak arm är Diana Ross – Upside Down. Men då ska det vara “originalversionen” som släpptes 1980. Funkar inte med den versionen som Nile Rodgers släppt med Chic på senare år, och inte heller med den versionen som finns på nyreleasen av albumet Diana där ur-original-mixen som Bernard Edwards och Nile Rodgers gjorde finns. Kanske krävs en liten förklaring vad jag svamlar om här egentligen.

Jo, det var ju så att Nile Rodgers och Bernard Edwards skrev och producerade Diana Ross stora comebackalbum Diana som släpptes 1980. De gjorde då en slutmix av det hela som de lämnade vidare till Motown för release. Men då slog herrarna på Motown bakut och tyckte att soundet inte var riktigt vad de ville ha, så de gjorde då en egen mix på materialet som sedan släpptes och som kommit att bli det musikarv vi alla bär med oss.

För några år sedan så kläckte någon idén att man kanske skulle ta och släppa originalmixarna (“Chic”-mixarna) så som herrarna Rodgers/Edwards hade tänkt sig att det skulle låta. Så sagt och gjort, man snickrade ihop en mastig dubbel-CD där man finner både “Chic”-mixarna och Motown-mixarna samt en drös andra klassiska discomixar av låtar som Diana sjungit in. Boxen kallas Diana DeLuxe Edition och är i mina ögon ett intressant dokument över en intressant period i musikhistorien.

Tjillevippen

notbugs