CHIC & Nile Rodgers Live In Paris – I Want your Love
Jag har haft lyckan att få se Chic live tre gånger men tyvärr så har jag aldrig fått se dem jamma loss som i det här klippet. Troligtvis beroende på att det helt enkelt inte funnits tid eftersom de alltid varit del av multiarrangemang av olika slag som exempelvis Stockholms Jazzfestival där jag såg dem första gången sommaren 2003.
Börjar faktiskt bli dags att leta upp ett lämpligt arrangemang där de spelar kommande sommar för det var 2004 som jag såg dem sist, den gången på Wembley Arena i London. Var nyss inne och kollade på Nile Rodgers hemsida om där fanns några konsertdatum inbokade för 2010 men hittills så har de inget klart för nästa år.
Drömmen vore ju att ledningen för stadsfesten här i Eksjö nappade på idén att ta hit dem. Det är det ultimata bandet som funkar för alla åldrar och dessutom så blir det alltid en sån underbar folkfeststämning på deras konserter. Läste nånstans att det året de spelade i Roskilde blev de inofficiellt utsedda till festivalens bästa band bland festivalsmedarbetarna där.
Så även om man inte är något fan av Chic så som jag är så är det en upplevelse utöver det vanliga. Det är lite som om ABBA skulle ställa sig på scenen och spela. Alla känner igen musiken och har någon slags relation till den.
Tjillevippen
notbugs
Filed under: 2000-tal, 70-tal, 80-tal, Disco, Jazz, Klassiker, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, Party, Pop, R&B, Resor, Soul | Tagged: 2000-tal, 2003, 2004, 70-tal, 80-tal, ABBA, Chic, Disco, Eksjö Stadsfest, Funk, Jazz, London, Musik, Nile Rodgers, Nostalgi, Paris, R&B, Roskilde, Stockholms Jazzfestival, Wembley Arena |
Mayday Club 
Ja, spelglädje och glada musiker på scenen är något som verkligen lyfter en konsert. Inte nog med bra musik, men just det att folket på scen verkligen har skoj gör det extra bra!
Jag har, som du vet, aldrig sett dem live. Har rätt få tillfällen med livemusik att minnas tyvärr, men de man minns är desto trevligare.
DICK
Jag får erkänna att mina bästa minnen av livemusik är nog dessa tre konserter plus konsert med James Brown i mitten på 90-talet. Är glad att man fick se honom när han ännu var i sin krafts dagar. Annars så har livemusik inte varit något jättestort intresse. Men det kan nog hänga ihop lite med ens musiksmak där det sällan handlar om några stora liveakter utan mycket studioproduktioner som sällan gör sig på scenen. Chic tillhör ju helt klart undantagen om man ser det som så.
Men där finns ju oxå en hel del minnen från olika DJ’s som man sett ”live”. En sån upplevelse var när de körde Ministry Of Sound-kvällar på gamla Melody i Stockholm. Kommer inte ihåg vilka det var som spelade men coolast var DJ’n som hade med sig en packe på kanske 10-15 maxisinglar och ett par hörlurar. Med det byggde han en helt sanslöst lång mix som räckte hela kvällen/natten utan att bli långtråkig.
Tjillevippen
notbugs