Skaka loss det…..

Ike Noble – Shake It Loose

Det här är en snubbe som jag hade noll koll på innan jag trillade över den här gamla pärlan i min samling för en stund sen. Hans karriär verkar inte ha varit särskilt stabil då han gjorde nån singel på 60-talet, sen kom han igen i slutet av 70-talet och början av 80-talet varefter han sedan försvann ut i intet.

Det är svårt att hitta något om hans person när man googlar så om någon läser detta och har lite bättre koll på vem Ike Noble var så får ni gärna hojta till. Hur som helst så är hans röst grym och hade idag funkat suveränt i en välproducerad vokal houselåt. Påminner lite om Teddy Pendergrass i rivet han har i rösten så helt klart hade han talang, men jag kan tänka mig att konkurrensen var makalöst hård när det gäller den typen av manliga vokalister på den tiden.

Tjillevippen

notbugs

Annonser

En tripp till himmelriket…..

Jerry Carr – This Must Be Heaven

Bläddrade lite i bloggen och såg att jag hade med den här gamla favoriten redan 2009, men dessvärre så funkar inte den videolänken längre. Så istället för att fixa det inlägget gör jag ett nytt och på så sätt uppmärksammar den här gamla favvisen. Den till hör gruppen one-off låtar, såna låtar som det lixom bara kommit en av och sen har aldrig den stilen/stuket dykt upp nån mer gång trots att det varit en vinnande formel. En annan sån låt är faktiskt All Night Thing med Invisible Man’s Band.

 

Invisible Man’s Band – All Night Thing

Var ju tvungen att ta med den oxå nu när den ändå kom upp på tapeten. En habil discolåt av bästa märke som var lite av en floorfiller på sin tid. Fast det är knappt nån som vet vad den heter utom oss invigda. Däremot brukar folk känna igen den när man spelar den för dem. Intressant fenomen och jag skulle vilja påstå att samma fenomen gäller för Jerry Carr och It Must Be Heaven oxå.

Nog om detta, nu ska jag lyssna igenom lite mer av den bra musik som jag hittade i en samling jag hade gömd på min hårddisk och som jag helt glömt bort. Bara bra låtar från början av 80-talet. Så det kommer nog dyka upp fler inlägg på det spåret vad det lider.

Tjillevippen

notbugs

Favorit i repris…..

Haywoode – I Can’t Let You Go (12” Version)

Det här är en riktig favorit när det kommer svängiga låtar från mitten av 80-talet. Om någon tycker att den påminner en del om Millie Scotts – Prisoner Of Love så beror det på att det är samma producent, Bruce Nazarian, som producerat båda låtarna.

Hur som helst så är det kul att man numera kan njuta av den sköna 12-tums-versionen som lixom känns lite mer av allting jämfört med singelversionen. Egentligen är det en låt som lätt skulle kunna platsa i Ben Liebrand’s Grand 12-inch samlingar. Men som alltid kan det vara strul med rättigheter som förhindrar att han får ge ut den på sina samlingar.

Tjillevippen

notbugs

Ett mirakel…..

Jackson Sisters – I Believe In Miracles

Kan börja med att fastslå att den här gruppen inte på något sätt är besläktad med den mer berömda familjen Jackson. Inte desto mindre påminner låten inte så lite om vad The Jackson 5 spottade ur sig vid ungefär samma tid.

Det här för övrigt ännu en låt som går att finna på Ben Liebrands Grand 12-Inch- samlingar. Med tanke på teknikutvecklingen är jag ganska imponerad över vad man trots tekniska begränsningar i inspelningsutrustning kunde prestera i början av 70-talet.

Tjillevippen

notbugs

Funkigt värre…..

Brothers Johnson – Get The Funk Outta Ma Face

Igår kväll var jag hos en kompis och vi hade en musikalisk orgie då vi lyssnade igenom de fyra senaste utgåvorna av Ben Liebrands Grand 12-inch. Ben Liebrand har gjort ett makalöst jobb med att få till en superb ljudkvalitet på alla spåren. Dessvärre matchar inte den här videon på långa vägar den upplevelsen jag hade igår när den snurrade på grymt hög volym i fyra stora Cerwin Vega-lådor plus en sub. Sammanlagt nio stycken 15-tumsbasar som jobbade för högtryck och levererade en upplevelse som var både fysisk och själslig på samma gång.

Hur som helst så är det en grym låt och ett exempel på vad riktigt skickliga musiker kan åstadkomma när de får släppa loss ordentligt.

Tjillevippen

notbugs

Det tog några år, men nu finns den på YouTube…..

Sad Motion – Den Där Festen

Svensk discofunk av bästa märke får man nog kalla detta för. Har länge väntat på att den skulle dyka upp på YouTube, och nu när jag hittade ser jag att den faktiskt legat uppe i nästan två år. Så det är med andra ord mer än två år sedan jag letade efter den sist, något som ger lite perspektiv på cirkulationen av låtar i ens allmänna medvetande.

Brukar ibland undra hur man kan hålla ordning på all bra musik som man upptäckt genom åren. Det rör sig trots allt om tusentals bra låtar som hamnat på den interna favoritlistan jag har. Sen finns det mångdubbelt fler halvbra låtar och ännu fler dåliga låtar. Så visst kan man undra över när man hunnit lyssna på de gigantiska mängder musik det i slutändan handlar om sett till antal spelade minuter.

Finns säkert någon som gjort någon vetenskaplig undersökning i ämnet, fast jag har inte orkat googla på ämnet utan nöjer mig med att konstatera att där finns uttans många bra låtar som är väl värda att lägga tid på att lyssna till och den här låten platsar lätt i den gruppen.

Det är för övrigt en av få svenska låtar jag kan minnas blev spelade på Mayday Club i Västervik på den tiden då det hette Mayday Club. Under senare regimer blev det betydligt mer blandad musik, men under första året/åren var det strictly disco som gällde.

Tjillevippen

notbugs

 

Tjillevippen

notbugs

Lite old school funk…..

Uncle Louie – I Like Funky Music

Den här låttiteln kan man inte annat än att skriva under till 100% på. Annars är nog just det här gänget mer kända för låten Full Tilt Boogie från samma år. Hur som helst är det lättsmält no-nonsense dansgolvsfunk av bästa märke.

Walter Murphy som producerat är annars mest känd för sin insats på soundtracket för filmen Saturday Night Fever med sin A Fifth Of Beethoven. Den framgången för honom med hans Big Apple Band fick till följd att ett annat gäng som också kallade sig The Big Apple Band bytte namn. De kom så småningom att bli långt mycket större än Walter Murphy och hans Big Apple Band, och de sätter än idag avtryck på det allmänna musikmedvetandet. Vad den gruppens namn blev kanske någon undrar, jo Chic är svaret på den frågan, och så här i efterhand så känns namnbytet som ganska självklart även om det när det skedde inte upplevdes lika självklart av de inblandade.

Tjillevippen

notbugs