Norman Whitfield recyclar ett av sina grooves…..

Stargard – Which Way Is Up

Året var 1977 då Norman Whitfield producerade den här lite slowfunkiga skapelsen åt Stargard. Den blev en riktig hit och var titelmelodi till filmen med samma namn där Richard Pryor spelade huvudrollen. Av någon anledning så måste han ha tyckt att detta “Groove” var något extra för två år senare skulle han komma att producera en låt med gruppen Nytro som lät så här:

 

Nytro – High On Disco

Ja, man ändrar inte på en vinnande formel, men tyvärr gick det inte lika bra för Nytro då de inte gjorde något större avtryck på listorna.

 

Stargard – High On The Boogie

Men skam den som ger sig, för 1981 var det dags för herr Whitfield att skapa nya låtar ihop med Stargard så han tog återigen fram sin formelbok och plockade därifrån sitt klassiska groove som är tämligen omisskännligt och resultatet blev High On The Boogie som blev en riktig hit på dansgolven.

Ska vi vara riktigt petiga så föddes embryot till detta groovet redan 1976 då Norman Whitfield skapade magi tillsammans med Rose Royce i form av klassikern Car Wash, en låt som bär en hel del av de elementen som senare skulle bli bärande delar hos både Nytro och Stargards produktioner vilka jag presenterat i detta inlägget.

 

Rose Royce – Car Wash

Kanske där finns fler skapelser som passar in i detta trädet, kan inte komma på några fler själv just nu, men det kanske poppar upp nåt i skallen längre fram. Annars så hänger det på mina läsare att fylla i de luckor som kan tänkas finnas.

Tjillevippen

notbugs

Palladium visar Chicagoexpressen…..

Henry Mancini – Hilly’s Theme (Soundtrack from Chicagoexpressen / Silver Streak)

Gjorde lite blandade anteckningar när jag var på biblioteket i Västervik och läste gamla nummer av Västerviks-Tidningen härom veckan. Bland annat så fastnade jag för en bioannons som lät meddela att filmen Chicagoexpressen visades på biografen Palladium i Västervik lördagen den 10/5 1980. Det fanns två föreställningar att välja på, en kl 18.30 samt en kl 20.30 och åldersgränsen var 15 år.

Att jag fastnade för just den här annonsen beror på att Chicagoexpressen eller Silver Streak som den heter på engelska var en av mina favoritkomedier från den tiden. Ja, generellt sett så var alla filmer där Gene Wilder och Richard Pryor visade sina ansikten bra. Är väl lite tveksamt om jag kan skriva under på det påståendet idag men efter att ha gluttat lite på Chicagoexpressen så här 2009 så får jag säga att den filmen håller i alla fall än idag.

Lyckades hitta en trailer till filmen på YouTube men kvaliteten är sisådär då den tydligen är rippad från en 16mm filmkopia.

Trailer – Chicagoexpressen / Silver Streak

Måste säga att trailern i sig är ju ett underbart tidsdokument. Den får mig att vilja göra ännu en lista, dvs listan över tidernas mest nostalgiska trailers. Vad är det med mig och dessa listor, har jag nån genetisk defekt som får mig att vilja ordna in saker och ting i olika listor eller är det kanske ett mer allmänt manligt syndrom? 😛

Det som kan noteras är att filmen kom redan 1976 och ska ha gått upp på bio första gången i Sverige den 28 september 1977. Så nu funderar jag på varför den dyker upp på Palladium i Västervik i maj 1980. Var det så att vi i Västervik fick vänta hela tre år på att en hyfsat populär amerikansk komedi skulle visas på vår lokala biograf? Eller kan det vara så att den visades i repris helt enkelt för att kunna mjölka ur den lite mer biljettintäkter?

Kanske det rentav var en försmak på det som sedan skulle utvecklas till sommarnattsbio i Västervik. Minns inte riktigt när man började med det men det var där nån gång i början av 80-talet som det var en hyfsat populär grej i lilla Västervik. Ska ta och forska mer i det nästa gång jag besöker biblioteket i Västervik.

Funderar på om det inte finns nån smidigare variant än att jag ska behöva åka till V-vik varje gång jag vill göra lite nostalgiresearch. Allra smidigast vore ju om det fanns digitala kopior som man kunde läsa. Kanske Riksarkivet har nåt sånt, får nog ta och undersöka saken, vem vet man kan ju bli glatt överraskad?

Hur som helst, för att återknyta till Palladium så finns inte den biografen längre utan man har istället öppnat en nattklubb där, som dock för traditionen vidare genom att ha antagit just namnet Palladium. Så då känns det inte lika tungt att se en av ungdomens käraste institutioner förpassad till minnenas aveny. Försöker förtvivlat komma på vad det var för sorts fruktvinegum som jag var så förtjust i när jag såg på film i tonåren. Det var inte Bassets klassiska utan något av de svenska godisfabrikanternas försök att skapa en konkurrerande produkt.

Har dock för mig att godiset inhandlades i en liten kiosk som låg till vänster när man kom in i foajén på Palladium och sedan köpte man biljetterna i biljettluckan som låg rakt fram. Sedan när man skulle gå in i salongen stod biografvaktmästaren vid någon slags pulpet och rev biljetterna innan man kunde gå in och sätta sig. Mera input kring detta mottages med varm hand för jag känner att minnet sviktar lite när jag försöker se foajén framför mig som den kan ha sett ut då det begav sig.

Innan jag avslutar vill jag bara skriva några ord om Henry Mancini som skrivit filmmusiken till Chicagoexpressen. Han var en kompositör som gjorde väldigt mycket filmmusik och han lyckades plocka hem hela tre Oscarstatyetter under sin karriär, bl.a för filmmusiken till Breakfast At Tiffany’s. Han skrev även musiken till Rosa Panternfilmerna och allskön annan musik för film och tv, bl.a musik till tv-deckaren Columbo som var lite av en favorit i mitt barndomshem.

Tjillevippen

notbugs