Nile Rodgers jammar loss…..

CHIC & Nile Rodgers Live In Paris – I Want your Love

Jag har haft lyckan att få se Chic live tre gånger men tyvärr så har jag aldrig fått se dem jamma loss som i det här klippet. Troligtvis beroende på att det helt enkelt inte funnits tid eftersom de alltid varit del av multiarrangemang av olika slag som exempelvis Stockholms Jazzfestival där jag såg dem första gången sommaren 2003.

Börjar faktiskt bli dags att leta upp ett lämpligt arrangemang där de spelar kommande sommar för det var 2004 som jag såg dem sist, den gången på Wembley Arena i London. Var nyss inne och kollade på Nile Rodgers hemsida om där fanns några konsertdatum inbokade för 2010 men hittills så har de inget klart för nästa år.

Drömmen vore ju att ledningen för stadsfesten här i Eksjö nappade på idén att ta hit dem. Det är det ultimata bandet som funkar för alla åldrar och dessutom så blir det alltid en sån underbar folkfeststämning på deras konserter. Läste nånstans att det året de spelade i Roskilde blev de inofficiellt utsedda till festivalens bästa band bland festivalsmedarbetarna där.

Så även om man inte är något fan av Chic så som jag är så är det en upplevelse utöver det vanliga. Det är lite som om ABBA skulle ställa sig på scenen och spela. Alla känner igen musiken och har någon slags relation till den.

Tjillevippen

notbugs

Det är nog på tiden…..

Rick James – Super Freak

Fortsätter på en annan av mina associationsbanor och då måste jag ju ta med den här gamla favoriten. Jag minns så väl i början av 80-talet då det lite stod mellan Rick James och Prince om vem som skulle kunna titulera sig kung av funken. Sen trasslade ju Rick James till det för sig med droger och annat så han fick sitta inne periodvis. Det var först i slutet på 90-talet som han verkade få någon slags rätsida på sitt liv men 2004 så checkade han in för gott då kroppen lade av till följd av hans drogmissbruk.

Hur som helst så var han alltid min favorit när jag var tvungen att ställa honom och Prince mot varandra. Rick James var lixom lite mer naturlig och kändes mer äkta på något vis. Finns ett kanonexempel där Prince mer eller mindre gör bort sig på scenen. Det är när Michael Jackson och han blir uppropade på scenen under en James Brown-konsert 1983. Michael Jackson visar direkt var skåpet ska stå, men sen när Prince kommer upp på scenen så blir det lite mer tafatt och man bara känner hur karln vill vara nån annanstans just i det ögonblicket. Han verkar inte alls bekväm med att improvisera, något som stärker mig i teorin om att Rick James var mer äkta.

 

James Brown, Michael Jackson & Prince on stage 1983

Ja, det finns inte så mycket mer att säga om det här klippet då det talar för sig själv. Men jag vill avrunda med att säga att Prince har ju kommit med en mängd kanonbra låtar genom åren, så som artist är han helt ok. Men han är nog inte det där naturbarnet som många vill tro. Där får han pisk med hästlängder av Rick James som var en makalös personlighet och artist.

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs