Står inte ut…..

Evelyn “Champagne” King – I Can’t Stand It

Ingen låt jag lagt på minnet direkt tidigare, men den är rätt trevlig att lyssna på. Just nu är det dock helt annan musik som upptar mitt huvud. Chicboxen damp ju ner med posten igår så här har det toklyssnats på alla 4 CD-skivorna rätt friskt. En favorit som jag inte begriper att de aldrig släppte var Fonzi Thornton. En av de låtarna som var inspelade till hans tänkta album är med och är av yppersta Edwards & Rodgers-klass. Så jag rekommenderar helt klart att ni själva införskaffar denna suveräna box som är ett härligt dokument över den produktivitet som präglat The Chic Organization under alla år.

Tjillevippen

notbugs

Det finns ett liv efter Chic…..

Norma Jean Wright – Love Attack

Det här är en låt som kanske inte gjorde så mycket väsen av sig, men inte desto mindre så är det ju en del av en mycket större musikhistoria. Då tänker jag såklart på att det är en f.d Chic-sångerska som försöker stå lite på egna ben. Norma Jean provade på lite av varje efter att hon lämnade Chic och bl.a så var hon med och sjöng på Change-albumet Sharing Your Love från 1982.

För den som är intresserad av hennes produktioner ihop med Nile Rodgers och Bernard Edwards så kan jag rekommendera Chic boxen som precis har släppts. Det är den första boxen i en serie av flera med tidigare ej släppt material och udda versioner från herrarnas produktioner. Därtill följer lite material att läsa med all tänkbar discohistoria man kan önska sig. Boxen som varit Nile Rodgers lilla skötebarn under de senaste åren har jag sett mycket fram emot. Speciellt som man på Facebook kunnat följa Nile Rodgers i hans arbete med att sy ihop och leta material till den. Behöver knappast nämna att en dylik box ska beställas till det här hushållet eller? Blinkar

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

Gottedisco med lite svensk touch…..

Ann Margret – Everybody Need Somebody Sometime

Märks att de har lyssnat en hel del på Chic innan de satte sig ner och spelade in den här lilla discobakelsen. Men jag måste säga att de har lyckats riktigt bra och fått till det rätta stuket med rytmgitarr modell Nile Rodgers och en pulserande bas á la Bernard Edwards. Samtidigt så är det lite klasskillnad om man jämför med herrarna Rodgers och Edwards skapelser, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men man kan ju helt klart säga att det är en Chic-wannabe-låt.

Hur som helst så gillar jag den här låten och blev väldigt glad när jag fick den som tips av YouTube. Vad jag kan se på Wikipedia är att den här låten är den sista singeln hon släppt även om hon kommit med flera album sedan 1981 då denna pärlan kom ut. Har dock ingen koll på hur hennes senare alster låter men antar att det är lite mer showmusik. Annars så är hon ju väldigt mångsidig med ett ben i nöjesbranchens alla olika delar, musik, film, show etc.

Själv så minns jag och gillar hennes insats i den amerikanska versionen av Luc Bessons actionskapelse Taxi från 2004 där hon spelar alkoholiserad mamma till en av huvudpersonerna. Kan rekommendera en titt på eftertexterna till den filmen då de visar lite olika outtakes, däribland ett väldigt kul där just Ann Margret är i fokus.

Tjillevippen

notbugs

En låt man får ståpäls av…..

Isley Brothers – Go All The Way

Introt på den här låten är av den arten att den omedelbart förflyttar mig tillbaka till Västervik och året 1980. När jag sen hör låten snurra på så är det som en enda lång stadsrundtur i Västervik då jag förflyttas mellan olika platser i takt med att minnet associerar olika partier i låten med olika platser. Finns några andra låtar som funkar likadant för mig och en av dem som jag kommer på så här på rak arm är Diana Ross – Upside Down. Men då ska det vara “originalversionen” som släpptes 1980. Funkar inte med den versionen som Nile Rodgers släppt med Chic på senare år, och inte heller med den versionen som finns på nyreleasen av albumet Diana där ur-original-mixen som Bernard Edwards och Nile Rodgers gjorde finns. Kanske krävs en liten förklaring vad jag svamlar om här egentligen.

Jo, det var ju så att Nile Rodgers och Bernard Edwards skrev och producerade Diana Ross stora comebackalbum Diana som släpptes 1980. De gjorde då en slutmix av det hela som de lämnade vidare till Motown för release. Men då slog herrarna på Motown bakut och tyckte att soundet inte var riktigt vad de ville ha, så de gjorde då en egen mix på materialet som sedan släpptes och som kommit att bli det musikarv vi alla bär med oss.

För några år sedan så kläckte någon idén att man kanske skulle ta och släppa originalmixarna (“Chic”-mixarna) så som herrarna Rodgers/Edwards hade tänkt sig att det skulle låta. Så sagt och gjort, man snickrade ihop en mastig dubbel-CD där man finner både “Chic”-mixarna och Motown-mixarna samt en drös andra klassiska discomixar av låtar som Diana sjungit in. Boxen kallas Diana DeLuxe Edition och är i mina ögon ett intressant dokument över en intressant period i musikhistorien.

Tjillevippen

notbugs

Tidernas tre bästa album…..

Delegation – Heartache No. 9 (12″ Mix)

Ja, så var det då dax för listan över tidernas tre bästa album i min mening. Först på den listan kommer Delegation med albumet Eau De Vie. Hade ju nyligen med den här låten som får representera deras förstaplats men den är så bra så den tål att lyssnas till igen. Vad annars kan sägas om detta albumet är att det är så väl genomproducerat att man hela tiden hittar nya saker trots att det är snart 30 år sedan det släpptes. Att det dessutom inte innehåller en enda dålig låt är något ganska unikt, åtminstone i min värld. Jag kan vara väldigt kräsen när det verkligen gäller och när det handlar om musik så tar jag det på högsta allvar helt klart. Så nu går vi över till plats nummer två på dagens lista.

Change – Hold Tight (12″ Mix)

Nummer två på listan är Change med sitt andra album Miracles. Även detta ett album som är grymt bra producerat och även det tillhör den sällsynta skara album där man inte hittar en enda dålig låt. Sen kan man diskutera huruvida Change var en riktig grupp eller inte eftersom det mer eller mindre var Jacques Fred Petrus skapelse, men det förringar ju ändå inte de musikaliska insatserna, och av alla de koncept herr Petrus svängde ihop så hamnar ju Change högst på listan över dessa. Men det får bli en annan lista som vi tar en annan gång. Nu över till nummer tre på listan över tidernas bästa tre album.

Chic – Open Up

För den som känner mig så kanske det kan verka lite förvånande att jag inte placerat något av Chics album i högst upp på den här listan. Anledningen till detta är att trots att Chic släppte en räcka av grymt bra album så har de i min mening aldrig släppt det där ultimata albumet där samtliga låtar är klockrena. Det närmaste de har kommit ett sådant album är just med Real People som detta albumet heter, och där Open Up är öppningsspåret. För icke Chic-kännare så är nog detta albumet tämligen okänt då det släpptes precis i slutet av discovågen, ungefär samtidigt som Rodgers/Edwards-producerade Diana Ross-albumet ”Diana” med hits som Upside Down och I’m Coming Out. Så Chic var inte lika inne längre och Nile Rodgers och Bernard Edwards hade så smått börjat pröva sina vingar som producenter åt andra artister, något de lyckades med och det med råge.

Tänker avsluta denna listan med ett hedersomnämnande och det är gruppen Crown Heights Affair som där får äran att hyllas för sina insatser. De gjorde nämligen ett album, Sure Shot, som är näst intill klockrent rakt igenom, det har dock med åren tappat lite av gnistan. Kan inte sätta fingret exakt på vad det är som gör att det inte har samma glans som det en gång hade. Misstänker att det kan ha lite att göra med att det är lite väl discokitschigt på sina ställen. Låtarna har dock en hög nostalgifaktor så när man hör dem förflyttas man på nolltid tillbaka till discoteket Mayday i Västervik sommaren 1980. Avslutar således denna listan med ett smakprov från albumet Shure Shot med Crown Heights Affair.

Crown Heights Affair – I See The Light

Ska nu ta och börja klura på vad mer för intressanta listor jag kan komma på. Har ju tidigare skrivit om nån slags lista över tidernas 100 bästa låtar. Får nog börja jobba på den så smått så kanske vi kan få tillfälle att återkomma till den framöver.

Tjillevippen

notbugs

Lite Chic-kunskap…..

Chic feat. Slash – Le Freak

Tja, så ska vi då ha lite Chic-kunskap idag. Tänkte bjuda på lite blandade småfakta om bandet och speciellt då dagens uppsättning.

– Gerardo Velez som spelar percussion har ett förflutet som percussionist åt Jimi Hendrix. Om ni kollar in Jimi Hendrix uppträdande från Woodstock så får ni se en energisk Gerardo försöka ta åt sig lite av rampljuset.

– Sylver Logan Sharp som är en av två sångerskor idag är den sångerska som varit med flest år i gruppen. Varken Alfa Anderson, Luci Martin eller Norma Jean Wright sjöng i Chic lika länge som hon. Sen hävdar många att originaluppsättningen var mycket bättre men jag ser det som att Chic är större än de ingående delarna och Sylver Logan Sharp har hittat sin roll perfekt i min mening.

– Omar Hakim som spelar trummor är den som står bakom det nyskapande trumspelet på David Bowies Let’s Dance, ett album som naturligtvis Nile Rodgers producerade.

– Låten Le Freak kom till i affekt kan man säga. Från början gick textraden som så här. Aaaaahhh Fuck Off, och anledningen till detta var att Nile Rodgers och Bernard Edwards inte fick komma in på Studio 54 när Grace Jones skulle spela trots att de blivit lovade att stå på gästlistan. Så då gick de hem och snickrade ihop en låt och sjöng Aaaaahhh Fuck Off, men då de insåg att låten hade potential så ändrade de texten och resten är musikhistoria.

Ja, det var dagens lektion i Chic-kunskap, får se om jag återkommer till ämnet nån gång framöver.

Tjillevippen

notbugs

Kan knappast bli bättre…..

Chic – Everybody Dance (Live from Montreaux)

Har haft en rätt så seg dag idag, det lixom lyfte aldrig och sen blev jag upptagen med en massa som jag inte hade planerat som tog en väldig massa tid. Fick lixom ett litet infall idag efter att ha fått en ny kommentar på ett tidigare inlägg om Eksjö Stadsfestival. Kommer att återkomma till detta längre fram.

Men som jag tidigare skrivit så skulle jag kunna tänka mig att gå på stadsfestivalen om t.ex Chic uppträdde på Stora Torget. Så därför delar jag med mig av ett smakprov från en av deras konserter i Montreaux. Har själv varit och sett dem live vid tre tillfällen på olika ställen och det har alltid varit en höjdare. Är annars inte speciellt förtjust i konserter och livemusik vilket kanske har märkts, men när det gäller Chic så finns det inget bättre. Bara lite tråkigt att Bernard Edwards skulle lämna jordelivet på tok för tidigt.

Kom på att jag måste ta med en annan höjdare från Chics liveset. Nile Rodgers och Bernard Edwards producerade och skrev musik åt mängder av artister. Sister Sledge är t.ex en grupp som fick några av sina största hit på det viset. Nu har Nile Rodgers så att säga tagit tillbaka We Are Family och har med den på låtlistan när Chic spelar. Det har även hänt att han tagit in systrarna Sledge för att få originalkänslan vid nåt tillfälle men ska jag vara ärlig så gillar jag Chics egen vokaluppsättning bättre. Just därför tänkte jag bjuda på den här och nu!

Chic (Sister Sledge) – We Are Family

Min favoritspelning med just denna låten var när jag såg Chic live på Wembley första gången för några år sedan. Hade sett dem live en gång innan på Stockholms Jazzfestival men på Wembley var de snäppet vassare plus att ljudet var riktigt grymt.

För den som vill förkovra sig mer i Chics livematerial finns det en uppsjö av DVD’er att köpa. Amazon brukar ha ett bra urval med de allra bästa och min favorit är The Best Disco In Town där de uppträdde tillsammans med en mängd andra gamla discogrupper. Så hela den DVD’n är en enda orgie i nostalgi. För den som vill se Bernard Edwards in action medans han ännu levde kan jag rekommendera Chic live at the Budokan. Där gjorde han sin allra sista spelning, faktum är att han dog av sviterna från en lunginflammation på sitt hotellrum natten efter den spelningen.

Finns ju sen oxå en uppsjö med klipp på YouTube, men som ett gammalt Chicfan tycker jag det kan vara värt några kronor att få materialet på en riktig DVD.

Tjillevippen

notbugs

Good Times…..

Chic – Good Times

header_01-resized 4 Cerwin

Den här låten behöver knappast någon presentation då den talar för sig själv. Vågar nog påstå att det är discoerans största klassiker och inte blir det sämre av att den är med mina gamla hjältar Chic. Några av mina bästa musikminnen är de konserter med Chic som jag varit på, sånt sväng hittar man ingen annanstans. Den stora sorgen var dock när Bernard Edwards gick bort i alltför unga år i mitten på 90-talet, men Nile Rodgers har fortsatt att vårda hans minne och gör det på ett föredömligt vis.

Tjillevippen

notbugs

Bättre än sex…..

Wanda Walden – Don’t You Want My Lovin’

Det här är en låt som man blir mer än lycklig av. Den har lixom allt, grymt välproducerad. Producerat av Narada Michael Walden och Wanda var hans svägerska helt enkelt. Narada hade ju vid den här tiden plockat upp stafett-pinnen som Nile Rodgers och Bernard Edwards släppte ifrån sig i början på 80-talet när de började ändra sound på sina produktioner. Men jag måste säga att Narada gjorde ett grymt bra jobb. Förutom Wanda Walden så producerade han även ett album åt Sister Sledge i samma stuk, mest kända låten där är nog All American Girls som Mousse T sen använde riffet från i sin mix av låten Sex Bomb med Tom Jones.

Tjillevippen

notbugs