Recyclingdax…..

Eminem – My Name Is

Fick idén till det här inlägget efter att ha läst en av Dicks kommentarer där han hade med en recycling med gruppen Chicago. Av nån anledning kom jag då att tänka på det här exemplet där Eminem eller rättare sagt Dr Dre, som producerade, lånat friskt från följande skapelse. Spola fram till 2:33 så kommer ni att känna igen ett bekant riff.

Labi Siffre – I Got The

Ja, så kom det sig att en låt från 1975 lite drygt 24 år senare skulle hamna på topplistorna med en artist som knappt lärt sig gå då originalet gavs ut. Tror knappast att upphovsmännen till I Got The hade den utvecklingen i tankarna när de plitade ihop sin lilla låt i mitten på 70-talet.

Det som är lite intressant i det hela är att där finns nu en hel generation med människor som tror att Eminem har hittat på själva riffet i sin låt så i det fallet de råkar höra originalet kommer de att hävda att det där är ju taget från Eminems låt. Har råkat ut för det flertalet gånger när det gäller recyclade låtar och folk som inte riktigt har koll på sin musikhistoria. Men jag ska inte säga nåt, för det har hänt att jag trampat i klaveret jag oxå, men för det mesta har jag någorlunda koll i alla fall.

Men bottennappet när det gäller såna feltramp var när en bekant till mig som oxå var i DJ-svängen hörde Loletta Holloways Love Sensation och upprört utbrast, “Hon har ju snott det där från Black Box”. Kan ju helt klart erkänna att han sjönk i aktning efter den blundern. Love Sensation är ju lixom ett sånt anthem så att inte känna till den låten när man själv är i DJ-branschen är lite som att aldrig ha lärt sig alfabetet ordentligt i skolan. Man kan alla bokstäver fram till T, men sen är det stopp.

Tjillevippen

notbugs

Annonser

Ge mig din kärlek…..

Fun Fun – Give Me Your Love

Det här är ett underbart undantag när det gäller italoproducerad disco från 80-talet. När det gäller italodisco annars från den tiden så stänger jag helst av öronen när det spelas Modern Talking, Scotch, Fancy, Gazebo och allt annat som där finns i samma genré. Fun Fun däremot var lite i en klass för sig, dels för att det inte var samma typ av disco eftersom Fun Fun är lite mer Hi-Nrg kan man väl säga.

Annars är några av mina absoluta favoriter genom åren producerade av italienare, Change är ett exempel och icke att förglömma så kom ju Black Box i slutet på 80-talet och visade var skåpet skulle stå med en räcka låtar som håller än idag.

Tjillevippen

notbugs

Så var det dags för lite dokumentärer…..

Chicago Hip House Documentary 1989

I slutet på 80-talet så skedde det lite av en explosion när det gällde utvecklingen av housemusiken. En gren som var väldigt framträdande under ett par år kallades Hip House och var helt enkelt en variant av House med rap till istället för sång. Ska erkänna att jag helt hade glömt bort att den stilen faktiskt kallades Hip House. Annars så fanns det t.ex Acid House och sedan Technon som var ännu en gren på den utveckling som skedde under de åren.

Men det finns mycket mer nostalgi att hämta från den tiden. Hittade en annan dokumentär som behandlar housemusiken lite mer generellt och som är i två delar.

 

House Music Documentary PT1

I den här första delen så berättar bl.a min favorit Cathy Dennis lite om sin syn på den dåtida clubmusiken. Spola fram till 0:54 så ser ni henne där. Min absoluta favvolåt med henne är Touch Me (All Night Long), men hon har sedan haft större framgång som låtskrivare åt andra kanske lite mer kända artister som Britney Spears, Kylie Minogue och Kate Perry. Sedan år 2000 har hon haft sju stycken listettor i Storbritannien med låtar som hon skrivit åt andra artister, inte illa pinkat det.

Men det kommer mer och i den här andra delen kommer det ett parti som är extra sevärt.

 

House Music Documentary PT 2

I den här delen så rekommenderar jag att ni kollar extra på delen som börjar 3:35. Där får vi en liten insikt i hur känslomässigt upprörd Loletta Holloway blev över Black Box sampling av hennes Love Sensation i låten Ride On Time. Å ena sidan kan jag förstå om hon blev sur över att inte få någon “credit” för att hennes vokalparti samplats. Samtidigt så säger hon ju att hon känner sig smickrad när man samplat henne, men hon vill har erkännande för det faktum att hennes röst använts. Sen vet jag inte om hon är ute efter pengarna som ev. royalties kan ge eller om det bara handlar om att få ett erkännande för något hon en gång gjort.

Ja, det var lite househistoria som omväxling, får se om jag hittar på nåt liknande i framtiden. Finns ju väldigt mycket olika musikdokumentärer på YouTube och väldigt många anknyter ju till den musik jag presenterar här på bloggen. Så vi får se om jag hittar nåt bra så kanske det dyker upp i ett inlägg här så småningom.

Tjillevippen

notbugs

Lite svängig house…..

Martha Wash – Runaround

Jocelyn Brown kommer för alltid att inneha platsen som min favoritsångerska i kategorin housemusik. Men efter henne så finns det ett helt gäng sångerskor som inte ligger långt efter i röstkapacitet och känsla. Martha Wash tillhör den gruppen och hon är nog mest känd för att vara rösten bakom många av Black Box stora hits även om hon aldrig fick vara med på bild. Hon ansågs tydligen inte passa in i den profil man ville ha på gruppen så istället så använde man sig av ett kuttersmycke i form av modellen Catherine Quinol. Har skrivit om detta flera gånger tidigare i bloggen, men det tål alltid att upprepas för de som inte har så bra koll på housemusikens historia.

Annars så ska jag om en dryg timme sätta mig på bussen och åka till Västervik för ett par dagars besök. Ska där bl.a gå på en återföreningskonsert med bandet MVS som en gång i tiden började som ett punkband och då hetter Malte Vräker Småsten. Hur som helst ska det bli kul att träffa gamla vänner som man inte sett på 20-25 år och jag misstänker att vi alla kommer att bli lika förvånade över hur vi har förändrats genom åren. Själv hade jag en matchvikt på 57 kg när jag flyttade hemifrån vid 22 års ålder men numera väger jag in på modiga 95 pannor och då ska ni ha i åtanke att jag inte är särskilt lång, bara 167 centimeter över Terra firma.

Men det finns en anledning till denna exterma viktuppgång och det är den kroniska värksjukdom som jag lever med sedan 13 år tillbaka. All medicinering i kombination med att jag periodvis haft svårt att röra på mig i den utsträckning som skulle behövas har gjort att kilona hittat nya ställen att sätta sig på.

Nog om vikt å eländes värk, nu ska jag ta ett varv i lägenheten och se så jag inte glömt något inför min resa. Tror inte det ska vara något, men man vet aldrig.

Tjillevippen

notbugs

Den felande länken…..

Seduction – (You’re My One And Only) True Love

Har länge saknat låtar som fyller ut gapet mellan det som en gång i tiden hette garage och det som sedan skulle bli house och även techno. Här har vi i alla fall ett sådant exempel då den har ingredienser från alla tre stilarna. Garage kännetecknades av mycket klickljud, sticks, koskällor för att driva rytmen. Tyvärr så fick den här stilen inte så stort utrymme men fungerade säkert som bra bränsle för alla som experimenterade med nya uttryck för dansmusiken.

Om rösten känns igen så beror det på att det är Martha Wash som står för sjungandet, dvs den damen som sjöng på de flesta av Black Box låtar förutom Ride On Time som ju var samplad från Loletta Holloways Love Sensation.

Tjillevippen

notbugs

Å vad jobbar du med? Ehhhh, jag lipsynkar…..

Black Box – Strike It Up

Visste först inte riktigt vad jag skulle skriva om till den här låten. Dels har jag en massa partyminnen som hör till den, men att välja ut ett och sen få till nåt vettigt är inte alltid det lättaste. Men jag kom sen på att jag måste ju skriva om min fascination för lipsynkning. Tjejen i den här videon heter Catherine Quinol och det är inte hon som sjunger låten utan hon lipsynkar endast och har istället mer som uppgift att se söt och vacker ut.

Till saken hör att den riktiga sångerskan, som heter Martha Wash, tillhör kategorin väldigt stora människor, så jag antar att nån marknadsförningssnubbe på skivbolaget fick fnatt och helt enkelt bestämde att henne kan vi inte ha med i nån video, hon är alltför stor och det passar inte ihop med vår image. Jag vet sen inte riktigt hur det gick till när de hittade Catherine Quinol, om de hade nån audition eller fick napp på henne på annat vis.

Hur som helst så måste det vara en väldigt schizofren upplevelse att vara ansiktet utåt för en grupp trots att man inte har bidragit med något mer än sitt utseende. Skulle vara så otroligt intressant att höra hur Catherine låter, det kan ju vara så att hon inte sjunger alltför tokigt, men risken är nog att hon låter hellre än bra när hon öppnar munnen. Annars hade hon nog redan haft en karriär som soloartist och hade aldrig behövt göra sig omaket att lipsynka till andras låtar.

Sen måste det ju vara otroligt jobbigt att vara lipsynkare. Tänk bara att gå på fest och få frågan: Å vad jobbar du med? Ehhhh, jag lipsynkar…..

Tjillevippen

notbugs

Ett stycke musikhistoria…..

Ronnie Laws – Always There

Idag blir det många snuttar i ett och samma inlägg. Det beror på att jag vill visa en hel drös covers på den låt som ligger först i inlägget. Originalet skrevs 1975 av Ronnie Laws men det dröjde inte länge innan det fanns andra artister som upptäckte vilken uttans bra låt det är.

Side Effect – Always There

Det som jag tycker är lite coolt med just den här låten är att den är så uttans bra i sig så det är svårt att misslyckas med den men här kommer ett gäng som nästan schabblar bort den, åtminstone om man lyssnar till introt som känns lite splittrat.

Wood Brass & Steel – Always There

Vi hoppar nu fram lite drygt 15 år och hittar då låten i skepnad av en gammal Radioman Serpingfavorit. Charvoni är en sångerska som bl.a gjorde insatser för Black Box, men hennes egna första släpp var en cover på just dagens låt.

Charvoni – Always There

Vi är så framme vid den cover som skulle bli den moderna dansmusikens fanbärare vad gäller att tolka Ronnie Laws skapelse. Det föll på brittiska Incognito att en gång för alla göra denna pärla odödlig. Något de inte hade några som helst problem med, speciellt inte då de hade min favoritsångerska till hjälp, Jocelyn Brown. Året var 1991 och med denna version så avslutar vi denna odyssé längs en av populärmusik-historiens många grenar.

Incognito – Always There

Nu återstår bara att se hur många dagar det dröjer innan de olika klippen i det här inlägget försvinner från YouTube. Brukar ofta vara så när jag skrivit ett inlägg med flera klipp. Man kan ju bara hoppas att det nån gång i framtiden finns en källa att hämta klipp ifrån där man kan lita på att grejerna finns kvar efter att man lagt in dem i sina inlägg. Fattar inte vad skivbolagen bråkar om, musiken finns ju där ute hur eller hur och jag tjänar inga pengar på min blogg så då borde det vara fritt, för mig som driver den här bloggen helt utan vinstintresse, att blogga om den musiken jag tycker om och vill dela med mig av. Det är ju för sjutton ren marknadsföring jag pysslar med.

Tjillevippen

notbugs