Diana kommer ut…..

Diana Ross – I’m Coming Out & The Boss

Inte nog med att Diana kommer ut, hon gör det med chefen oxå. 😉 När jag ser det här klippet så inser jag att det hade nog varit rätt kul att vara där och se det live. På den tiden så var hon ju fortfarande väldigt fräsch. Nu kanske man inte kan kräva det av henne idag med tanke på åldern, det har trots allt gått nästan 30 år sen den här videon spelades in.

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

En låt man får ståpäls av…..

Isley Brothers – Go All The Way

Introt på den här låten är av den arten att den omedelbart förflyttar mig tillbaka till Västervik och året 1980. När jag sen hör låten snurra på så är det som en enda lång stadsrundtur i Västervik då jag förflyttas mellan olika platser i takt med att minnet associerar olika partier i låten med olika platser. Finns några andra låtar som funkar likadant för mig och en av dem som jag kommer på så här på rak arm är Diana Ross – Upside Down. Men då ska det vara “originalversionen” som släpptes 1980. Funkar inte med den versionen som Nile Rodgers släppt med Chic på senare år, och inte heller med den versionen som finns på nyreleasen av albumet Diana där ur-original-mixen som Bernard Edwards och Nile Rodgers gjorde finns. Kanske krävs en liten förklaring vad jag svamlar om här egentligen.

Jo, det var ju så att Nile Rodgers och Bernard Edwards skrev och producerade Diana Ross stora comebackalbum Diana som släpptes 1980. De gjorde då en slutmix av det hela som de lämnade vidare till Motown för release. Men då slog herrarna på Motown bakut och tyckte att soundet inte var riktigt vad de ville ha, så de gjorde då en egen mix på materialet som sedan släpptes och som kommit att bli det musikarv vi alla bär med oss.

För några år sedan så kläckte någon idén att man kanske skulle ta och släppa originalmixarna (“Chic”-mixarna) så som herrarna Rodgers/Edwards hade tänkt sig att det skulle låta. Så sagt och gjort, man snickrade ihop en mastig dubbel-CD där man finner både “Chic”-mixarna och Motown-mixarna samt en drös andra klassiska discomixar av låtar som Diana sjungit in. Boxen kallas Diana DeLuxe Edition och är i mina ögon ett intressant dokument över en intressant period i musikhistorien.

Tjillevippen

notbugs

En liten utflykt…..

Peter Jacques Band – The Louder

Det känns som det inte finns nån ände på listan över låtar som jag har att välja bland. Istället så växer den hela tiden med ett par “nya” låtar för varje låt som jag har med i ett inlägg. Fattar inte riktigt hur man hunnit med att lyssna till all den här musiken genom åren. Så här mellan tummen och pekfingret så rör det sig om ca 10.000 låtar som man kan i ryggmärgen så att säga. Det är alltså låtar som jag kan artist och titel på som ett rinnande vatten. Väck mig mitt i natten och spela en snutt av valfri låt och du kommer garanterat att få ett svar. (Kommer säkert att få äta upp det uttalandet) 😉

Sen kommer alla mer “vanliga” hits å annan musik som man utsatts för och då kan vi nog tiofaldiga antalet fast då är det risigare med att pricka artist och titel vid avlyssningen. De 10.000 låtarna jag talat om först och som sitter i ryggmärgen är för övrigt min egen favoritmusik vi talar om, och det är då mest disco, funk, house, techno å annan sån musik som man kan dansa till.

Nog om detta, nu ska jag istället ta med er på en liten utflykt i Västervik 1980. Vi ska ta oss en promenad från Stora torget upp till Mayday helt enkelt. (För läsare som inte vet vad Mayday är föreslår jag en läsning av sidan “Om” på bloggen samt en titt på tidigare inlägg.) Nu åter till vår utflykt 1980. Föreställ er en varm sensommarkväll och klockan har precis krupit förbi 21-snåret då vi börjar vår promenad. Humöret är på topp och vi ser fram emot en helkväll med dans, flörter och span efter den där söta tjejen/killen som vi suktat efter så länge.

Överblick V-vik med markeringar

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Mayday Club låg i en gammal bilhall uppe i Allén vid infarten till Västervik helt enkelt. Det var nog en klok idé att lägga ett sådant ställe på en plats där det inte fanns alltför många grannar som kunde klaga. Nackdelen var att det var en bit att traska, det var lixom aldrig läge att ta med sig cykeln när man skulle på disco utan det var transport till fots som gällde.

Men om vi börjar vår lilla promenad vid Stora Torget så har vi först uppförsbacken längs Storgatan att avverka. Den leder oss sedan förbi kyrkogården och stadsparken som flankerar gångvägen på var sin sida. Vi kommer så fram till Corner som finns än idag och som vuxit till sig rejält jämfört med när de öppnade i slutet på 70-talet. För den som inte är så bevandrad i Västervik kan jag berätta att Corner är Sveriges bästa hamburgerrestaurang. De har helt enkelt Sveriges godaste hamburgare och de smakar än idag likadant som de gjorde 1980.

Ska vid tillfälle ta och fördjupa mig i ämnet Corner tror jag och se om man kan få till nåt intressant blogginlägg av det hela. Men nu fortsätter vi vår vandring upp mot Mayday och vi har nu klarat av den långa backen från Stora Torget och passerar Shell-macken som finns än idag. På andra sidan Allén ligger det radhusområdet där jag bodde under min tonårstid och fram till jag flyttade hemifrån i slutet av 80-talet. Nu har vi så en lång raksträcka framför oss som kantas av bostäder, äldreboende och så småningom korsar vi Albert Tengers Väg.

Efter ännu en bit av bostäder och gammal industrimark så är vi framme vid Skotten som ligger på höger sida. Det är nu som det hela börjar bli intressant. Vi kan nämligen i fjärran höra ett svagt dunkande, men det går ännu inte att urskilja vad det är som dunkar.

Dags att byta illustration och gå över till en lite mindre karta som beskriver den sista biten fram till Mayday.

Flygbild övre Allén med markeringar

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Har i något tidigare inlägg berättat lite om Skotten. Det var KF’s lågprisbutik och var en av de första lågprisbutikerna i Västervik. Där Skotten då låg ligger nu en leksaksaffär som heter Janne Banan. Skotten i sin tur håller numera till i en nybyggd livsmedelslada som ligger där Volvo (Karlbergs Bil) låg på den tiden.

Men för att återgå till vår lilla vandring anno 1980 så har vi lite drygt hundra meter att gå från Skotten fram till Essomacken (numera Statoil) och det är nu det börjar hända saker. Man kan nämligen börja ana vad det är som dunkar på avstånd och diskussionen om vilken låt det är som spelas är i full gång. Efter en liten bits promenad, i höjd med Volvo (Karlbergs Bil) så är saken biff, det är den här gamla favoriten som lockar stadens ungdomar likt flugor kring en saftindränkt sockerbit en varm sommardag.

 

Diana Ross – Upside Down

Ja, det är inte så länge sen jag hade med den här låten men idag är den med för att illustrera själva upplevelsen på vår lilla promenad.

Nu är det inte så långt kvar och vi är nu alla ivriga att komma fram till målet då vi passerar AB Bil & Gummi (Opel), Engströms Bil (Volkswagen, Audi) för att så nå fram till målet Mayday Club.

I början var Entrén på baksidan av den f.d bilhallen där Mayday låg, men senare kom den att flyttas till framsidan, men det var om jag inte minns fel efter att stället bytt ägare och namn till Life Is Music.

Nåväl, vi är nu framme vid vårt mål och har traskat lite drygt 1,6 km sedan vi startade från Stora Torget. Hade vi startat uppe i Allén, kring kvarteren där jag bodde på den tiden, hade sträckan slutat på dryga kilometern. Men nu när vi är framme så återstår bara att passera det nålsögat som består av entrévärdarna.

Som tur är så är de på gott humör idag och bryr sig inte om att kolla ålder eller hänga upp sig på nån annan detalj som kan förvandla kvällen till ett rent fiasko för vårt sällskap. Så nu är det bara att ta de sista stegen in i drömmarnas palats och låta oss förföras av det massiva ljudtrycket från de två jordbävningshornen, signerade Cerwin Vega, och bländas av den stora ljusrampen som hänger över dansgolvet. Kvällen är vår och allting är möjligt!!!!

Vill avsluta med att be om ursäkt för den namnförvirring som uppstått vad gäller bilhandlarna som avhandlas längs vår promenad. Har inte varit riktigt konsekvent där då jag kallat Karlbergs Bil för bara Volvo medan övriga bilhandlare fått stå med sina firmanamn utan vidhängande bilmärken. Men jag har i alla fall i texten försökt reda ut det hela så gott det går.

Nu ser vi istället fram emot en riktig helkväll på dansgolvet, och vem vet, kanske man kan få dansa en tryckare med den där söta tjejen/killen som man spanat på så länge?

Tjillevippen

notbugs

Nostalgiinlägg i repris…..

Loredana Bertè – E la luna bussò

Satt och bläddrade igenom ”gamla” bloggen, dvs Dagens Låt 1.0, som jag hade på Aftonbladets bloggtjänst. Ramlade då över ett inlägg som jag tyckte var så uttans bra att det måste få en plats i Dagens Låt 2.0. Kommer nog att återkomma till fler inlägg från gamla bloggen. Har nämligen inte hittat nåt bra sätt att göra backup på den och man vet aldrig när eller hur den försvinner pga nån städiver hos Aftonbladets bloggadministratörer. Men nu glömmer vi det och kikar på inlägget som i original hade rubriken ”Äkta Cerwin Vega-Reggae”:

Om du inte redan har ett par Cerwinlådor så tycker jag att du går och skaffar ett par. Helst ett par rejäla monster och varför inte slå till på ett par jordbävningshorn när du ändå är igång! Nån gång i framtiden när jag blir monstruöst rik så ska jag köpa en kåk bortom all ära och redlighet och där peta in ett helt gäng jordbävningshorn och sen ska jag ha basorgier i flera veckor i sträck. Det kommer att dyka upp geologer från Uppsala universitet i skogarna runtomkring för att försöka utröna var den märkliga seismiska aktiviteten kommer ifrån.

En av låtarna jag kommer att spela är E la luna bussò och träden kommer att falla i grannskapet så man skulle kunna tro att Gudrun kommit tillbaka.

Känner faktiskt inte till någon mer låt med Loredana och för övrigt är hon ju mest känd för att ha smurfat ihop med Björn Borg. Men det skiter jag i för hon lyckades 1980 att förgylla min sommar med tidernas monsterreggae och då kan jag upplysa herrskapet om att jag inte är nån jättestor reggaefan. Men visst, ett och annat guldkorn finns det, varav E la luna bussò är ett av de allra bästa.

För att snacka lite minnen så hamnar vi såklart på Mayday i Västervik den magiska sommaren 1980, och håret stod på ända på folk ända nere vid Essomacken när DJ’n blåste på med Loredana. Kommer så väl ihåg när man gick uppför Allén på väg mot Mayday och nånstans i närheten av där gamla Skotten låg (tror det heter Janne Banan och är en leksaksaffär där numera) så kunde man höra uhmp-uhmp-uhmp i 124 BPM och då visste man att man var på rätt väg. Nja, såvida det inte var just den här låten som spelades då förstås, då låg takten under 90 slag i minuten, tror den är på 86 eller så. En annan låt som jag minns väldigt väl att jag hörde, på håll en gång när vi var på väg till Mayday, var Upside Down med Diana Ross. Det är oxå en låt som gör sig bra i Cerwinlådor. Kommer garanterat att återkomma till den bara för att det är en så uttans bra låt.

Tjillevippen

notbugs

Tidernas tre bästa album…..

Delegation – Heartache No. 9 (12″ Mix)

Ja, så var det då dax för listan över tidernas tre bästa album i min mening. Först på den listan kommer Delegation med albumet Eau De Vie. Hade ju nyligen med den här låten som får representera deras förstaplats men den är så bra så den tål att lyssnas till igen. Vad annars kan sägas om detta albumet är att det är så väl genomproducerat att man hela tiden hittar nya saker trots att det är snart 30 år sedan det släpptes. Att det dessutom inte innehåller en enda dålig låt är något ganska unikt, åtminstone i min värld. Jag kan vara väldigt kräsen när det verkligen gäller och när det handlar om musik så tar jag det på högsta allvar helt klart. Så nu går vi över till plats nummer två på dagens lista.

Change – Hold Tight (12″ Mix)

Nummer två på listan är Change med sitt andra album Miracles. Även detta ett album som är grymt bra producerat och även det tillhör den sällsynta skara album där man inte hittar en enda dålig låt. Sen kan man diskutera huruvida Change var en riktig grupp eller inte eftersom det mer eller mindre var Jacques Fred Petrus skapelse, men det förringar ju ändå inte de musikaliska insatserna, och av alla de koncept herr Petrus svängde ihop så hamnar ju Change högst på listan över dessa. Men det får bli en annan lista som vi tar en annan gång. Nu över till nummer tre på listan över tidernas bästa tre album.

Chic – Open Up

För den som känner mig så kanske det kan verka lite förvånande att jag inte placerat något av Chics album i högst upp på den här listan. Anledningen till detta är att trots att Chic släppte en räcka av grymt bra album så har de i min mening aldrig släppt det där ultimata albumet där samtliga låtar är klockrena. Det närmaste de har kommit ett sådant album är just med Real People som detta albumet heter, och där Open Up är öppningsspåret. För icke Chic-kännare så är nog detta albumet tämligen okänt då det släpptes precis i slutet av discovågen, ungefär samtidigt som Rodgers/Edwards-producerade Diana Ross-albumet ”Diana” med hits som Upside Down och I’m Coming Out. Så Chic var inte lika inne längre och Nile Rodgers och Bernard Edwards hade så smått börjat pröva sina vingar som producenter åt andra artister, något de lyckades med och det med råge.

Tänker avsluta denna listan med ett hedersomnämnande och det är gruppen Crown Heights Affair som där får äran att hyllas för sina insatser. De gjorde nämligen ett album, Sure Shot, som är näst intill klockrent rakt igenom, det har dock med åren tappat lite av gnistan. Kan inte sätta fingret exakt på vad det är som gör att det inte har samma glans som det en gång hade. Misstänker att det kan ha lite att göra med att det är lite väl discokitschigt på sina ställen. Låtarna har dock en hög nostalgifaktor så när man hör dem förflyttas man på nolltid tillbaka till discoteket Mayday i Västervik sommaren 1980. Avslutar således denna listan med ett smakprov från albumet Shure Shot med Crown Heights Affair.

Crown Heights Affair – I See The Light

Ska nu ta och börja klura på vad mer för intressanta listor jag kan komma på. Har ju tidigare skrivit om nån slags lista över tidernas 100 bästa låtar. Får nog börja jobba på den så smått så kanske vi kan få tillfälle att återkomma till den framöver.

Tjillevippen

notbugs

Den smörigaste av dem alla….. men ack så bra…..

Risco Connection – It’s My House

4,5 Cerwin

En riktig Cerwinlåt är vad det här är. Smörfavoriterna Risco Connection snickrade ihop den här covern på Diana Ross ”It’s My House”, som är skriven och producerad av Ashford & Simpson. Men jag måste säga att jag föredrar även denna gång den underbart smöriga covern. En anledning är nog att den är fruktansvärt fet att spela i mina Cerwinlådor, en anledning som väger ganska tungt i min bok. Vad som är lite kul med Risco Connections covers är att ljudteknikern måste ha fått ett nytt reverb som han absolut måste leka med på de här inspelningarna. Just den här låten är det inte så farligt men i deras version av Ain’t No Stopping Us Now så flippar han ur rejält emellanåt.

Hur som helst så är det kul musik som man inte behöver ta på allvar för fem öre. Sorglös och simpel påminner den om de sorgefria ungdomsåren när man gick i skolan och hela världen och livet låg framför en. Så man kan lugnt kalla det en nostalgitripp, och då en smörig sådan som nog kan vara lite svår för utomstående att förstå sig på. Men ”So what”, det är min nostalgitripp så vem bryr sig. 😉

Tjillevippen

notbugs