En låt man får ståpäls av…..

Isley Brothers – Go All The Way

Introt på den här låten är av den arten att den omedelbart förflyttar mig tillbaka till Västervik och året 1980. När jag sen hör låten snurra på så är det som en enda lång stadsrundtur i Västervik då jag förflyttas mellan olika platser i takt med att minnet associerar olika partier i låten med olika platser. Finns några andra låtar som funkar likadant för mig och en av dem som jag kommer på så här på rak arm är Diana Ross – Upside Down. Men då ska det vara “originalversionen” som släpptes 1980. Funkar inte med den versionen som Nile Rodgers släppt med Chic på senare år, och inte heller med den versionen som finns på nyreleasen av albumet Diana där ur-original-mixen som Bernard Edwards och Nile Rodgers gjorde finns. Kanske krävs en liten förklaring vad jag svamlar om här egentligen.

Jo, det var ju så att Nile Rodgers och Bernard Edwards skrev och producerade Diana Ross stora comebackalbum Diana som släpptes 1980. De gjorde då en slutmix av det hela som de lämnade vidare till Motown för release. Men då slog herrarna på Motown bakut och tyckte att soundet inte var riktigt vad de ville ha, så de gjorde då en egen mix på materialet som sedan släpptes och som kommit att bli det musikarv vi alla bär med oss.

För några år sedan så kläckte någon idén att man kanske skulle ta och släppa originalmixarna (“Chic”-mixarna) så som herrarna Rodgers/Edwards hade tänkt sig att det skulle låta. Så sagt och gjort, man snickrade ihop en mastig dubbel-CD där man finner både “Chic”-mixarna och Motown-mixarna samt en drös andra klassiska discomixar av låtar som Diana sjungit in. Boxen kallas Diana DeLuxe Edition och är i mina ögon ett intressant dokument över en intressant period i musikhistorien.

Tjillevippen

notbugs