Intressant sammanträffande…..

Evelyn “Champagne” King – Your Personal Touch

När jag höll på med det förra inlägget så blev jag tipsad om denna gamla pärlan som jag oxå hade glömt bort. Den kom året efter So Romantic men det som jag hajade till på var att den påminner ju om en annan låt, nämligen den här:

 

Tavares – Loveline

Det som är lite kul i sammanhanget är att Tavares låt är skriven och producerad av Kashif som ju var den producenten som blåste nytt liv i just Evelyn Kings karriär i början på 80-talet. Kashif har dock inget att göra med Your Personal Touch så det skulle vara intressant att veta om där finns någon annan koppling som ligger bakom likheten mellan låtarna. Det skiljer sig ju trots allt 4 år mellan dem så det kan iofs vara så att det bara är ett rent olycksfall även om jag har lite svårt att tro det.

Tjillevippen

notbugs

Gamla soulrävar dunkar loss…..

Tavares – Loveline

När en av 80-talets dansgolvsproducenter, Kashif, fick sätta tänderna i gamla soulrävarna Tavares så skapades denna magiska kreation. Helt i samma stuk som hans produktioner med Evelyn King, möjligtvis lite lättsammare och mer uptempo. Hur som helst så var jag helsåld på den här låten när den kom, och den har med åren visat sig hålla för tidens tand.

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs