Positiva krafter…..

Positive Force – We Got The Funk

Ja, det har varit lite tyst här på bloggen ett par dagar och det beror helt enkelt på att jag haft så uttans mycket värk att det lixom inte har funkat att blogga. Mest för att man får så mycket gröt i skallen av alla mediciner men även för att det är jobbigt att sitta och skriva. Men de senaste två dagarna har det repat sig något och i dag på eftermiddagen fick jag ett riktigt glädjebesked. Ska få komma till smärtmottagningen i morgon och bränna nerverna i bröstkorgen på höger sida.

Har nog beskrivit det tidigare i bloggen men kortfattat går det ut på att man injicerar alkohol blandat med lokalbedövning i nerverna som sitter under revbenen i bröstkorgen. Så man helt enkelt “fräter” sönder nerverna med hjälp av alkoholen och får på så vis en effektiv blockad av smärtan som sitter i sisådär 6-8 månader. Sen är det bara att göra om proceduren på nytt.

Behöver nog inte tala om att det gör FRUKTANSVÄRT ont att få den här typen av blockader men det bästa av allt är att det är över på ett litet kick och känslan efteråt är helt underbar när man gått i flera veckor med konstant smärta.

Nog om detta, men jag kom ju på att valet av rubrik blev ju lite dubbeltydigt med tanke på den tur jag haft som fått en “återbudstid”. Var annars inbokad först den 16/9 vilket inte hade varit kul att vänta till med tanke på hur det har varit sista veckorna.

Ska passa på och pusha lite för min besökare Dicks podcastkanal där han bjuder på en hel del skön soulmusik. Lyssnade själv på hans julimix förut idag och fick då idén att den låtlistan och de låtarna hade nog funkat perfekt i Jackie Browns MP3-spelare. Jag tänker då på filmkaraktären Jackie Brown från filmen med samma namn regisserad av Quentin Tarantino. Hon ger nämligen uttryck för att ha en utpräglad smak för soft soul i filmen och jag tror att Dicks juliblandning hade passat henne utmärkt.

Jackie Brown är för övrigt en av mina absoluta favoritfilmer men det tror jag oxå att jag har berättat om tidigare i nåt inlägg. Den filmen kan jag se hur många gånger som helst för det finns alltid nya saker att upptäcka i den. Quentin Tarantinos känsla för detaljer är så suverän och är nog främsta anledningen till att jag kommit att gilla hans filmskapande, och då främst Jackie Brown samt Pulp Fiction.

Ska nu ta och pyssla med lite annat, orkar inte sitta vid datorn så mycket vilket iofs kan vara bra för annars är det lätt att bli “fyrkantig” i ögonen som jag brukar säga.

Tjillevippen

notbugs

Riktig disco…..

Northend – Tee’s Happy

Blev überlycklig när jag fann den här låten i samlingen jag nyligen fick. Den är lixom så suveränt simpel men klockrent bra så man kan få tårar för mindre. Vet inte om det var en remix eller om det var själva låten som användes i ett mix jag har inspelat från N-Joy radio 1996. Lutar faktiskt åt att det var originalet som användes, får ta och lyssna vid tillfälle och se om de gjort nåt med låten i mixet.

Var och kollade på nya Bond-filmen tidigare ikväll och så här spontant så kändes den rätt så lam. Då håller jag nog med de kritiker som säger att Bourne-serien axlat manteln vad gäller underhållande spionfilmer. Läste nyligen att det lär bli en fjärde film i den serien och även denna gång med Matt Damon som Jason Bourne. Han var iofs inte så pigg på att göra en fjärde film, men filmbolaget lockade honom med en saftig lön och löften om att stödja nåt projekt han har på gång.

Tjillevippen

notbugs

Vårpromenad i Eksjö…..

Musicshake – Bells Running Away

För eventuella läsare som börjat följa bloggen först i samband med att den stöptes om till Mayday Club så kan ett inlägg som detta tyckas aningens konfunderande. Men det är inte så konstigt egentligen. Bloggen har alltid bestått av en blandning av nostalgi, nutidsbetraktelser och musiksnack. Det kommer den att fortsätta att göra även om det kan tyckas som falsk marknadsföring att då kalla den Mayday Club.

Men det har aldrig varit min intention att skapa nån direkt virtuell version av Mayday Club eftersom det skulle bli ganska så torftig efter ett tag. Utan Mayday Club är mer själva symbolen för den nostalgi som jag vill försöka dokumentera allteftersom jag hittar gamla minnen som jag finner värda att bevara och dela med mig till omvärlden.

Sen kommer jag självklart att fortsätta att försöka jaga material som har anknytning till Mayday Club, men det får ta den tid det tar helt enkelt.

Ifall ni undrar varför jag inte har nån snitsig känd låt till videoklippet idag så beror det på att jag är frustrerad över dessa skivbolag som är så stelbenta så man kan få krupp för mindre. Det ser nämligen ut som så att det inte blir några fler delar i serien Mayday Club Live. Har ju hittills rippat tre delar från kassett och lagt upp på min YouTube-kanal. Men nu när jag skulle lägga upp den fjärde delen så tog det stopp. Klippet stängdes först av en gång för att det innehöll en låt som Warner Music “äger”.

Gick då igenom resten av klippet för att se om där var fler låtar som Warner Music “äger” och fann då att ännu en låt föll inom den kategorin. Så jag klippte då bort de här två låtarna och försökte ladda upp klippet på nytt. Men vad hände då, jo, då visade det sig att Universal Music Group hade synpunkter på en av de tre kvarvarande låtarna i klippet så klippet kunde bara spelas upp i ett fåtal länder, och Sverige var inte ett av de länderna.

Så då var det ju ganska meningslöst att hålla på och klippa bort ännu en låt och stå där med ett klipp innehållande två låtar som dessutom inte var kompletta. Hade blivit aningens torftigt och det hade inte förvånat mig om det stupat på att nåt tredje skivbolag gjort anspråk på nån av de kvarvarande låtarna.

En anledning till att jag är frustrerad och framförallt irriterad på något som kan tyckas vara ett juridiskt glasklart fall är att det praktiskt och moraliskt inte är något glasklart fall. Att ge sig på en inspelning som härör från en 5:e generationens kassett och som dessutom är halvtaskigt mixad med dagens öron är lixom bortom alla proportioner. Visst, jag kan förstå deras principiella tänkande, men ser man till den praktiska verkligheten så har jag svårt att se hur mina Mayday Club Live-inspelningar skulle kunna ge något som helst ekonomiskt avbräck för inblandade skivbolag?

Tror ju knappast att någon lär rippa av dem och i sin tur börja saluföra dem. Sen är det knappast troligt att någon lär rippa dem och sen klippa ner till de separata låtarna och därefter bränna en CD och ge bort i födelsedagspresent, låtarna är ju inte kompletta helt enkelt. Jag kan helt enkelt inte komma på nåt användningsområde för dessa klipp förutom att fungera som en minnesklocka och nostalgitripp för en väldigt begränsad skara människor. Det är häri jag vill lägga in begreppet “fair use” vilket jag tycker alltför ofta trycks undan i debatten.

Att internet är världsomspännande och att saker kan få spridning väldigt fort och enkelt betyder inte att det per automatik sprids fort och enkelt. Viss information vänder sig till en begränsad krets av människor och konsumeras således av denna begränsade krets av människor. Nu kommer upphovsrättsnissarna att hojta, ja, men vi har ju faktiskt Internetkändisarna som gått från noll till att bli kända över hela världen bara genom en ynka YouTube-film. Tänk om där då skulle finnas en låt som omfattas av upphovsrätten, vi skulle ju gå miste om miljoner.

Think again säger jag bara, hade inte snubben blivit känd så hade klippet legat där och skvalpat och ingen hade märkt nåt. Blir nu snubben känd så skulle jag snarast vilja luta åt att han gjort en enorm marknadsföringsinsats åt de skivbolag som kan tänkas ha intressen i musiken han använt. För återigen tror jag inte att nån får för sig att rippa ner musiken från en sketen YouTubesnutt och låta detta vara den primära kopian i ens samling. Däremot tror jag att både en och annan tittare blir nyfiken på musiken och söker sig till iTunes, Spotify, CDON.COM eller Bengans för att införskaffa en “riktig” kopia.

Sen finns det så klart de som ger sig ut på Piratebay och letar reda på musiken där, men den gruppen skulle förmodligen ändå aldrig ha lagt ner nån energi på att införskaffa en schysst kopia i första läget. Så summan av att snubben plötsligt blir känd och skivbolagen får sin musik spelad leder ju till att de i någon form bör kunna tillgodogöra sig ökade intäkter.

Så tanken om fair use bör faktiskt inte glömmas bort, då den här skitnödiga inställningen som finns idag bara leder till frustrerade och irriterade producenter av icke-kommersiellt material som i fallet mig och min blogg. Därigenom drabbas också kulturen i form av att den icke-kommersiella kreativiteten blir lidande då dess kreatörer inte till fullo kan använda sig av vårt gemensamma kulturarv i sitt skapande.

Tjillevippen

notbugs

P.S Låten i dagens klipp är ett s.k Roalty Free-klipp som tillhandahålls av YouTube. D.S

TV-tips…..

L.T.D – Burnin’ Hot

I förra inlägget hade jag med två bioannonser varav den ena var för filmen Benknäckargänget. Den filmen gjordes första gången 1974 men förr i tiden så kunde filmer gå upp på bio många år efter att de ursprungligen släppt, vilket ser ut att vara fallet då den visades på Forum i Västervik 1980. Nåväl, det gjordes en remake av den filmen 2005 och den filmen visas ikväll på TV3. Lite kul sammanträffande får jag nog säga.

Tjillevippen

notbugs

Filmtajm igen…..

Ravel – Bolero

Kanske inte den vanliga bagen musik på den här bloggen precis, men den har att göra med temat på inlägget idag. Jag har som bekant precis varit i Västervik ett par dagar och är nu hemkommen från min vistelse där. Det blev två besök till Västerviks Stadsbibliotek där jag grottade mig ner i gamla nummer av Västerviks-Tidningen från 1980. Fick avgränsa lite så det jag hann med att skumma igenom sträcker sig från och med maj till och med augusti 1980. Fick totalt med mig 18 stycken A3-utskrifter med artiklar och annat godis som jag kommer att skriva om här på bloggen framöver.

Jag börjar med en godisbit som bygger på filmtemat. Det var inte länge sen jag hade ett inlägg om biografen Palladium i Västervik. Min trogna läsare Hugoelle påpekade då att även den andra biografen i Västervik på den tiden förtjänade att nämnas. Forum drevs av Folkets hus i Västervik och var inte en renodlad biograf utan även teaterscen m.m. Men de visade som sagt var film där oxå men repertoaren var där oftast snäppet lägre kvalitetsmässigt jämfört med Palladium. Dock fanns det undantag, som t.ex när de visade E.T vilket Hugoelle skrev om i sin kommentar.

Därtill kan noteras att på Forum visades det porrfilm ibland, något som jag och kompisen tyckte det var väldigt spännande att försöka smita in på när vi var sådär 12-13 år. Minns att det mest var gamla gubbar som satt i salongen å så vi två fnissiga tonårsgrabbar som hukade längst bak och försökte se vad det hela handlade om. 😉

Hur som helst så hittade jag lite bioannonser för både Palladium och Forum från den 18:e augusti 1980, och det är de jag delar med mig här idag. Finner just den här kombinationen av filmer ganska talande för hur utbudet såg ut på de två konkurrerande biograferna.

Bioannons VT 1980-08-18 Biografannons i Västerviks-Tidningen 1980-08-18

Filmen Blåst på konfekten har jag faktiskt börjat kika på nu, har kommit drygt halvvägs, och jag får nog säga att den har sin charm än idag. Framför allt så är Dudley Moore grymt kul med alla galenskaper han har för sig. Dessutom så är Bo Derek en “babe” än idag i rollen hon spelar. Hennes filmkarriär efter den här rollen blev annars ganska medioker och hon är nog idag mest ihågkommen som tjejen som fick rastaflätorna att slå igenom. Ja, och sen var hon ju tjejen som förförde Dudley Moore till tonerna av Ravels Bolero i den nyss nämnda filmen, så där har ni kopplingen till dagens låt.

Tjillevippen

notbugs

Palladium visar Chicagoexpressen…..

Henry Mancini – Hilly’s Theme (Soundtrack from Chicagoexpressen / Silver Streak)

Gjorde lite blandade anteckningar när jag var på biblioteket i Västervik och läste gamla nummer av Västerviks-Tidningen härom veckan. Bland annat så fastnade jag för en bioannons som lät meddela att filmen Chicagoexpressen visades på biografen Palladium i Västervik lördagen den 10/5 1980. Det fanns två föreställningar att välja på, en kl 18.30 samt en kl 20.30 och åldersgränsen var 15 år.

Att jag fastnade för just den här annonsen beror på att Chicagoexpressen eller Silver Streak som den heter på engelska var en av mina favoritkomedier från den tiden. Ja, generellt sett så var alla filmer där Gene Wilder och Richard Pryor visade sina ansikten bra. Är väl lite tveksamt om jag kan skriva under på det påståendet idag men efter att ha gluttat lite på Chicagoexpressen så här 2009 så får jag säga att den filmen håller i alla fall än idag.

Lyckades hitta en trailer till filmen på YouTube men kvaliteten är sisådär då den tydligen är rippad från en 16mm filmkopia.

Trailer – Chicagoexpressen / Silver Streak

Måste säga att trailern i sig är ju ett underbart tidsdokument. Den får mig att vilja göra ännu en lista, dvs listan över tidernas mest nostalgiska trailers. Vad är det med mig och dessa listor, har jag nån genetisk defekt som får mig att vilja ordna in saker och ting i olika listor eller är det kanske ett mer allmänt manligt syndrom? 😛

Det som kan noteras är att filmen kom redan 1976 och ska ha gått upp på bio första gången i Sverige den 28 september 1977. Så nu funderar jag på varför den dyker upp på Palladium i Västervik i maj 1980. Var det så att vi i Västervik fick vänta hela tre år på att en hyfsat populär amerikansk komedi skulle visas på vår lokala biograf? Eller kan det vara så att den visades i repris helt enkelt för att kunna mjölka ur den lite mer biljettintäkter?

Kanske det rentav var en försmak på det som sedan skulle utvecklas till sommarnattsbio i Västervik. Minns inte riktigt när man började med det men det var där nån gång i början av 80-talet som det var en hyfsat populär grej i lilla Västervik. Ska ta och forska mer i det nästa gång jag besöker biblioteket i Västervik.

Funderar på om det inte finns nån smidigare variant än att jag ska behöva åka till V-vik varje gång jag vill göra lite nostalgiresearch. Allra smidigast vore ju om det fanns digitala kopior som man kunde läsa. Kanske Riksarkivet har nåt sånt, får nog ta och undersöka saken, vem vet man kan ju bli glatt överraskad?

Hur som helst, för att återknyta till Palladium så finns inte den biografen längre utan man har istället öppnat en nattklubb där, som dock för traditionen vidare genom att ha antagit just namnet Palladium. Så då känns det inte lika tungt att se en av ungdomens käraste institutioner förpassad till minnenas aveny. Försöker förtvivlat komma på vad det var för sorts fruktvinegum som jag var så förtjust i när jag såg på film i tonåren. Det var inte Bassets klassiska utan något av de svenska godisfabrikanternas försök att skapa en konkurrerande produkt.

Har dock för mig att godiset inhandlades i en liten kiosk som låg till vänster när man kom in i foajén på Palladium och sedan köpte man biljetterna i biljettluckan som låg rakt fram. Sedan när man skulle gå in i salongen stod biografvaktmästaren vid någon slags pulpet och rev biljetterna innan man kunde gå in och sätta sig. Mera input kring detta mottages med varm hand för jag känner att minnet sviktar lite när jag försöker se foajén framför mig som den kan ha sett ut då det begav sig.

Innan jag avslutar vill jag bara skriva några ord om Henry Mancini som skrivit filmmusiken till Chicagoexpressen. Han var en kompositör som gjorde väldigt mycket filmmusik och han lyckades plocka hem hela tre Oscarstatyetter under sin karriär, bl.a för filmmusiken till Breakfast At Tiffany’s. Han skrev även musiken till Rosa Panternfilmerna och allskön annan musik för film och tv, bl.a musik till tv-deckaren Columbo som var lite av en favorit i mitt barndomshem.

Tjillevippen

notbugs

Vi fortsätter på filmtemat…….

Ronin – Theme

Kanske inte världens svängigaste precis men eftersom den passar så grymt bra till filmen så förtjänar den att uppmärksammas. Ronin är för övrigt en av filmerna som skulle platsa på min topp-tio-lista över tidernas bästa filmer. Är dock ganska sorgsen över att regissören John Frankenheimer fick lämna jordelivet på tok för tidigt, eftersom han fick till ett sånt underbart filmspråk i sina sista filmer. Efter Ronin så gjorde han Reindeer Games, en film som iofs inte platsar på topp-tio-listan, men som har en underbar stämningskänsla från början till slut.

Men tillbaka till Ronin som jag har sett hur många gånger som helst och som jag lär se lika många gånger till. Inte minst för att se de underbara biljaktsscenerna eller Robert DeNiros sköna tolkning av en avdankad spion som försörjer sig på den privata marknaden. Hans mest klockrena replik är när han får frågan “You ever kill anybody?” och hans svar blir “I hurt somebody’s feelings once.”. Hela filmen är full av sådana små repliker som bär fram storyn och det tillsammans med bildspråket är vad som gör den här filmen till den höjdare det är.

För den som inte sett filmen så bjuder jag på ett litet smakprov i form av en trailer så kanske du/ni blir sugna att glutta på lite efter-kalla-kriget-spion-romantik som jag skulle vilja kalla det.

Ronin

Laguppställningen i den här filmen är ju dessutom ganska stark. Natascha McElhone, Stellan Skarsgård, Jean Reno, Sean Bean, Jonathan Pryce och Michael Lonsdale är klockrena i sina roller och det finns egentligen inget mer att önska än att filmen gärna hade fått vara en timme längre för man vill liksom ha mer. Istället får man se om filmen med jämna mellanrum och upptäcka nya saker varje gång som man inte sett innan.

Nog om film nu, jag lovar att släppa filmtemat för ett tag nu men jag kommer säkert att återkomma till det i framtiden då det finns så mycket mer att hämta från filmens värld både när det gäller musik men också rena upplevelser.

Tjillevippen

notbugs

Dagens låt goes Bollywood…..

Soundtrack from Dil Se & Inside Man – Chaiyya Chaiyya

Zappade runt på kanalerna vid 21-snåret igår kväll och på någon kanal så började just då filmen Inside Man av Spike Lee. Filmen inleds med just den här låten och av någon anledning så kunde jag inte sluta lyssna för den var så förtrollande på nåt vis. Vanligtvis så brukar jag avsky den här typen av musik men något i denna låten tilltalar mig, men fråga mig inte vad för det har jag inte en aning om.

Låten slog stor i Indien efter att den varit titelmelodi i den indiska Bollywoodproduktionen Dil Se. Senare kom den även att slå i England vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den stora befolkningsgrupp där som har rötterna i Indien.

Lite kul är det att kolla på videon till låten för den är så överdrivet teatralisk på ett sätt som känns aningen främmande för oss västerlänningar. Samtidigt måste man imponeras över det jobb som läggs ner på att få till en dylik inspelning. Att filma en drös människor dansandes på ett rullande tåg görs ju inte i en handvändning precis. Hade nog aldrig funkat i Sverige med arbetarskydd och andra regler som skulle kunna tänkas sätta stopp för dylika övningar. Fast det skulle ju vara kul att se den svenska skådespelareliten dansa på en godsvagn mellan Eksjö och Hultsfred helt klar, det ska inte förnekas.

Tjillevippen

notbugs

Tänk vad kul en linje kan vara…..

Linus på Linjen (Av Osvaldo Cavandoli, röst Carlo Bonomi)

Är man som jag uppväxt på 70- och 80-talet så är ju Linus på linjen en självklar del av ens uppväxt. För yngre generationer så kan det nog många gånger vara svårt att riktigt förstå hur medielandskapet såg ut på den tiden. Vi hade ju trots allt bara två tv-kanaler och ingen av dem visade någon reklam. Den enda gång man fick se reklamfilm var när man gick på bio och det var en riktig höjdpunkt varje gång man fick se det som var lite förbjudet på nåt vis. Jag vågar dessutom påstå att reklamen som visades på bio på den tiden var betydligt bättre rent kvalitativt än det vi får oss till livs i tv-rutan idag. Det känns i alla fall som man lade ner lite mer jobb på reklamfilmerna som gick på bio så de var som små spelfilmer i sig själva.

Men på tv fanns det som sagt var ingen reklam, men å andra sidan fanns där Linus på linjen som fick fungera som nåt slags substitut. Anslagstavlan funkade oxå, fast inte lika bra, där kände man alltför mycket statsmakternas närvaro i de samhällstillvända budskapen. Linus på linjen däremot var ju en rebell som gjorde lite som han kände för och det var nog en av anledningarna till hans stora popularitet. Men den största anledningen var nog trots allt att det var lite som en reklamfilm fast ändå inte, men man kunde ju alltid låtsas i alla fall.

Klurade länge på om denna snutt kvalificerar sig som låt, och därmed förtjänar en plats i min blogg, och efter moget övervägande beslutade jag mig för att den gör det. Har nämligen gått å smånynnat på låten efter att ha gluttat på klippet några gånger så det tyder på att där finns musikaliska kvaliteter som bör beaktas helt klart.

Tjillevippen

notbugs

En skunklåt…..

Rose Laurens – Night Sky

Igår innan jag skrev inlägget om Statt i Västervik så var jag tvungen att komma i stämning först så jag satte mig och bläddrade igenom mina backar med vinylsinglar som jag har stående i sovrummet. Där finns alla gamla hits och halvhits som man nötte kväll ut och kväll in på Statt och andra dansställen under 80-talet. En av låtarna som står i en av backarna är Rose Laurens – Night Sky från 1984, och rent spontant så kom jag inte ihåg hur låten gick. Däremot så minns jag att det var en sån låt som jag fick spela väldigt mycket, på Statt i Västervik, i mitten på 80-talet.

Nu när jag lyssnat till den på YouTube så kan jag för mitt liv inte begripa vad det var med den här låten som gjorde att den kvalificerade sig för att spelas kväll ut och kväll in så som det gjordes. Men det finns ju större mysterier än så i livet så det är nog ingen idé att grotta ner sig alltför mycket och försöka göra nån smart analys. Det är bara att konstatera att det är en skunklåt och jag är inte helt bekväm med att ta med den på bloggen för att den är så dålig, men ibland måste de dåliga exemplen lyftas fram så man får känna på hur dåligt det kan bli.

Pratade med min yngre storasyster igår och vi kom att prata om biogodis från 80-talet. Vi försökte komma på vilka godissorter som fanns och vilka som slog igenom då. Som riktmärke tog vi första Indiana Jones-filmen från 1981, för den förknippar man ju ganska lätt med Raider som kom i samma veva, Raider som numera heter Twix. Att den döptes till Raider från början måste ju ha haft med Indiana Jonesfilmen att göra, typsnittet var ju en ren ripoff på filmens dito i alla fall, och namnet var ju ett rent derivat på filmens originaltitel, Raiders Of The Lost Ark.

Sen kom Three Musketeers och Bounty nån gång i början på 80-talet, eller möjligtvis slutet på 70-talet. Borde ha ett godislexikon där man kan se vad det har funnits för godis och när olika godissorter varit aktuella. Men vi kom fram till att Three Musketeers inte finns längre, eller om den likt många andra bara bytte namn till nåt annat, vad vet jag?

Ett godis som min syster däremot inte kommer ihåg men som jag ofta brukade köpa när jag skulle gå på bio var en sorts Vingummi, dock inte från Bassett som ju gör de klassiska Vingummina. Det här var en svensk variant från någon av de stora tillverkarna, Fazer, Cloetta eller vad det nu mer fanns för några som var stora på den tiden. Smakerna var dessutom annorlunda och var lite åt tropiska frukthållet.

Alla tips på godisfronten från 80-talet mottages tacksamt och om nån vet nåt godislexikon eller annan källa där man kan förkovra sig i ämnet så är det bara att hojta till så vet jag två syskon som kommer att förlora sig in i godisets historiska värld.

Tjillevippen

notbugs