Lite livekonsert…..

The Strikers Live- Body Music Part 1

Det här är partymusik av bästa märke, sån underbar discofunk som gör att man får svårt att sitta still. Men av nån anledning så är inspelningen i två delar så andra halvan av låten kommer här.

 

The Strikers Live- Body Music Part 1

Skulle mer än gärna ha sett detta live och något som slår mig är hur troget de följer den inspelade versionen. Annars brukar liveversioner vara lite urflippade här och där, men den här liveversionen är verkligen trogen originalet så att säga.

Nu hade ju The Strikers en till underbar dansgolvslåt och naturligtvis spelade de även den på konserten som vi kikat på.

 

The Strikers Live – Inch By Inch

Jämfört med Body Music så är ju den här låten lite mer nedtonad men det kompenseras av att den har ett sånt underbart groove som sätter sig på hjärnan. Men båda låtarna tillhörde favoriterna på sin tid och naturligtvis så fanns de på favoritetiketten nummer ett, Prelude.

Tjillevippen

notbugs

Alltid där…..

Jocelyn Brown – Always There

Har haft med den här låten hur många gånger som helst på bloggen och även om det gjorts många otroligt bra tolkningar av den här låten så är det Jocelyn Brown som på något vis gjort låten till sin. Inte så konstigt med tanke på hennes underbara röst och extra kul är det när man hittar såna här sköna liveinspelningar på YouTube. Helt klart är att på listan över livekonserter jag vill se så är en livespelning med Jocelyn Brown nummer ett.

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs