Lite livefunk…..

Funkadelic – One Nation Under a Groove (Part 1)- D.C. 1979

Idag trillade jag in i en riktigt insnöad P-funkfas kan man lugnt säga. Satt och gluttade runt på lite videosnuttar som Bootsy Collins tipsat om via Facebook. Hans bror, Phelps “Catfish” Collins, gick nämligen nyligen bort i cancer och det har Bootsy uppmärksammat genom att posta en massa olika klipp där brodern är med och spelar gitarr i olika konstellationer. De två började sin bana med ett eget funkband, The Pacemakers, men blev sedan upplockade av James Brown och fick så bilda stommen i hans band The JB’s.

Sedan kom de att komma i kontakt med George Clinton och hans P-funkkollektiv Parliament Funkadelic där de båda fick utlopp för sina musikaliska krafter. Även om brodern hamnade något i skymundan av Bootsy så var han en utomordentligt skicklig musiker helt klart. För att ge ett exempel på hans underbara gitarrspel så måste jag ta med ett av de klippen Bootsy hittat på YouTube.

 

James Brown & The JB’s – Ain’t It Funky Now (Live 1971)

Jag säger bara WOW, fruktansvärt grymt sväng och lite coolt att se en ung Bootsy stå bredvid och mangla på sin bas. Lite drygt 3:39 in i klippet kommer ett litet soloparti där han riktigt flippar ut på sin bas. Helt klart är att detta är funkens vagga förutan vi inte sett George Clinton, Roger Troutman, Junie Morrison och alla andra storheter skapa skön musik. Musik som åtminstone jag varit helsåld på ända sedan jag toklyssnade på Soul Corner i P3 med Mats Nileskär från slutet av 70-talet och fram till slutet på 80-talet då jag sedan hittade andra källor för min musiktörst.

Men för att återgå till det första klippet så är det en av mina absoluta favoritfunklåtar, det är en av få låtar som jag bemödat mig att lära mig texten utantill på och då är det något alldeles extra. Har annars varit mest intresserad av det musikaliska och sällan brytt mig om texterna men texten till One Nation Under A Groove är så underbart skön och urflippad så man kan bli lycklig för mindre.

Tjillevippen

notbugs

Rytmdoktorn…..

The M-Zee Band – Doctor Rhythm

Satt och snöade in på YouTube härom kvällen och ramlade över en massa bortglömda funkpärlor från tiden då man slaviskt följde radioprogrammet Soul Corner som Mats Nileskär styrde likt ett forskningsskepp genom den stora floden i musikdjungeln. Idag inser man att det vi fick oss till livs genom hans program var bara en liten del av all underbar musik som släpptes på den tiden. Men jag måste ändå säga att han lyckades nog pricka in höjdarna på ett förvånansvärt träffsäkert vis.

Borde egentligen ta ett ryck och lyssna igenom lite av mina gamla kassetter med inspelade Soul Corner-program för där finns mycket godsaker som jag säkert glömt bort. Den här låten finns på nån av kassetterna och den hade jag helt tappat ur minnet men av en slump så träffade jag på den när jag var ute och surfade på YouTube. Dock tar det emot lite att sitta och lyssna igenom en massa kassetter, det är ju så uttans drygt att sitta och spola igenom dem, fy vad bortskämd man blivit i den digitala åldern där allt är tillgängligt bara via ett musklick.

Skulle vara intressant att göra ett litet forskningsprojekt där man tar 5-6 tonåringar av idag och sätter i land dem på en öde ö med enbart 80-talsteknologi tillgänglig. Misstänker att det skulle vara en lika stor chock för dem som att sätta 5-6 pers ur min generation på en öde ö utan nån teknologi alls.

Tjillevippen

notbugs

Disconostalgi till max…..

Narada Michael Walden – I Shoulda Loved Ya

Jag antar att Mats Nileskär hade presenterat mr Walden ungefär så här: ”Sångaren, Låtskrivaren, Producenten och Månginstrumentalisten Narada Michael Walden breder här ut sina vingar i den suggestiva dansgolvsproduktionen ‘I Shoulda Loved Ya'”. Herr Nileskär hade alltid många ord på lager när han presenterade låtar och artister i Soul Corner. Det programmet var veckans musikaliska höjdpunkt under tonåren och det var där man fick sig till livs all bra musik som släpptes.

Den här videon är annars lite kul, läste i inforutan till videon på YouTube att det är Randy Jackson som spelar bas. Han är ju annars mer känd som en av domarna i American Idol, men innan dess så hade han en karriär som musiker, låtskrivare och producent. Se där, ännu en lång räcka med titlar som hade gjort sig bra i ett avsnitt av Soul Corner.

Hur som helst så är det en grymt bra låt och det som fångar mig allra mest är den underbara basgången som verkligen får en framträdande plats genom det suveräna introt. Den typen av basspel hittade man annars bara i Chics produktioner och möjligtvis en och annan Jacques Fred Petrus-signerad produktion. Så man får passa på att njuta för sådana här godsaker görs det inte numera.

Tjillevippen

notbugs

En Soul Cornerpärla…..

Harvey Mason – We can start tonight

header_01-resized 3,5 Cerwin

Satt och lyssnade igenom lite gamla Soul Cornerkassetter tidigare idag och ramlade på den här pärlan. Harvey Mason är nog annars mest känd för sin discodänga Groovin’ You. Men den här är i mina ögon snäppet bättre då det är den typen av glad popsoul som jag lyssnade så mycket på i början av 80-talet. Undrar hur livet sett ut utan Soul Corner? Mats Nileskär var ju mer eller mindre husgud när det gällde att inspirera en annan musikaliskt.

Tjillevippen

notbugs

En skuggfigur…..

Jesse Johnson – (I Wanna) Be Your Man

3,5 Cerwin

Det här är mannen som alltid hamnade i skuggan av Prince. Minns att jag hörde ett avsnitt av Soul Corner i slutet på 80-talet där Mats Nileskär hade en Jesse Johnson-special med intervjuer m.m. Tja, mitt intryck av Jesse Johnson, efter att ha hört det programmet, är att karln är bitter. Han tyckte väl mer eller mindre att han hade kommit på det mesta av Minneapolissoundet och att Prince bara stulit hans idéer helt ogenerat.

Nåväl, Jesse Johnson gav sig efter tiden i The Time på en solokarriär som väl gick sisådär. Fast några hyfsade låtar fick han ihop i alla fall och den här är ett exempel.

Tjillevippen

notbugs

Vem behöver droger…..

Norman Connors & Aquarian Dream – Take It To The Limit
 
3 Cerwin 
Ja, vem behöver droger när man kan höra på den här låten. Vissa låtar är nämligen av den karaktären att de per automatik ger mig ett grymt lyckorus och den här låten är ett perfekt exempel på det. Det är för övrigt en annan sån där låt som det tog många år innan jag lyckades få tag på den på skiva. Innan dess så var jag hänvisad till en ej helt komplett tredjegenerations kopia på kassett. Det blev så ofta i ens unga år att man kopierade av folks kassetter som de i sin tur kopierat nån annanstans. Det är svårt att i dagens digitaliserade värld där allt är tillgängligt nästan hela tiden att förstå hur musik konsumerades i den analoga värld som vi levde i då.
 
Även om disco var stort på den tiden så var det ju inget gemene man samlade på. Så det blev så att man bytte musik inom en liten community av likasinnade, ofta aspirerande DJ’s. Sedan fanns det då alla små postorderföretag som riktade sig mot just den gruppen kunder men en stor nackdel var ju att man sällan hade en aning om hur många nya låtar lät och att lyssna på låtar när man handlar på postorder fanns ju inte ens på kartan. Så det blev lite att handla i blindo plus att man ofta hade koll på vilka etiketter som hade bästa släppen. Så själva bolaget som gav ut skivorna kunde ofta fungera som en slags kvalitetsstämpel. Ett exempel är Prelude som i stort sett aldrig hade ett dåligt släpp.
 
Men den främsta källan till inspiration var radion och för min del så var det programmet Soul Corner med Mats Nileskär samt Radio Luxemburg som gällde. Poporama och Discorama och alla listprogram gav jag inte så mycket för eftersom jag alltid varit lite anti-mainstream.
 
Hittade härom dagen två av mina gamla kassetter med inspelningar från Radio Luxemburg, så jag ska ta och rippa ner ett smakprov från nån av dem och snickra ihop en YouTubesnutt vid tillfälle så ni får lyssna på hur det kunde låta på den tiden. Det krävdes starka nerver för att få till en hyfsad inspelning från Radio Luxemburg då det ofta blev störningar på deras sändningar, och om det då råkade vara ett bra ställe på en låt just då så var nervsammanbrottet inte långt borta. Men jag är glad att jag har kvar de kassetterna för oavsett hur pissig kvalitét det är på dem så förflyttas man omedelbart tillbaka 25-30 år i tiden när man hör dem och det är en upplevelse som garanterat slår de flesta droger som finns här i världen.
 
Tjillevippen
 
notbugs