2 favoriter som kom lite i skymundan…..

S.O.S Band – There Is No Limit

S.O.S Band slog you igenom med dunder och brak med sitt album S.O.S som släpptes 1980. Deras karaktäristiska sound med pumpande funkgitarrer och plinkeklockor var som gruppnamnet antydde Sounds Of Success helt klart. Året efter, 1981 alltså, försökte gruppen göra om konststycket med albumet Too, och trodde att de hade hittat en klockren formel. Så de matade på med ungefär samma ljudbild och låtuppbyggnad, men av någon anledning så lyfte det aldrig riktigt. Det är nog så att publiken lätt tröttnar på ett sound om det gör att låtarna blir väldigt snarlika varandra även om det är ett grymt bra och funkigt sound. Det är nog där nånstans man kan hitta förklaringen till att skivförsäljningen gick i stå och inte kom igång för S.O.S Band igen förrän de fick hjälp av Jimmy Jam och Terry Lewis några år senare.

 

S.O.S Band – Do It Now

Hela den här historien har jag skrivit om i bloggen i lite annat ordalag, för ett och ett halvt år sen ungefär, under rubriken “Plinkeklockornas paradnummer”. Den här historien är egentligen ett praktexempel på hur det kan gå när en grupp tror sig ha hittat den perfekta formeln för sin musik, bara för att upptäcka att där inte finns någon enkel bestående formel för hur man kan snickra ihop musik. Istället handlar det om att hela tiden försöka förnya sig och vara beredd att kasta heliga kor överbord enkom för att kunna lyfta blicken och få nya friska idéer som driver utvecklingen framåt. Så på sätt och vis är de här två låtarna i inlägget lite av en anakronism då de kom vid helt fel tidpunkt eftersom utvecklingen på så kort tid rusat vidare mot nya fräscha och intressanta sound.

Tjillevippen

notbugs