Lite livefunk…..

Funkadelic – One Nation Under a Groove (Part 1)- D.C. 1979

Idag trillade jag in i en riktigt insnöad P-funkfas kan man lugnt säga. Satt och gluttade runt på lite videosnuttar som Bootsy Collins tipsat om via Facebook. Hans bror, Phelps “Catfish” Collins, gick nämligen nyligen bort i cancer och det har Bootsy uppmärksammat genom att posta en massa olika klipp där brodern är med och spelar gitarr i olika konstellationer. De två började sin bana med ett eget funkband, The Pacemakers, men blev sedan upplockade av James Brown och fick så bilda stommen i hans band The JB’s.

Sedan kom de att komma i kontakt med George Clinton och hans P-funkkollektiv Parliament Funkadelic där de båda fick utlopp för sina musikaliska krafter. Även om brodern hamnade något i skymundan av Bootsy så var han en utomordentligt skicklig musiker helt klart. För att ge ett exempel på hans underbara gitarrspel så måste jag ta med ett av de klippen Bootsy hittat på YouTube.

 

James Brown & The JB’s – Ain’t It Funky Now (Live 1971)

Jag säger bara WOW, fruktansvärt grymt sväng och lite coolt att se en ung Bootsy stå bredvid och mangla på sin bas. Lite drygt 3:39 in i klippet kommer ett litet soloparti där han riktigt flippar ut på sin bas. Helt klart är att detta är funkens vagga förutan vi inte sett George Clinton, Roger Troutman, Junie Morrison och alla andra storheter skapa skön musik. Musik som åtminstone jag varit helsåld på ända sedan jag toklyssnade på Soul Corner i P3 med Mats Nileskär från slutet av 70-talet och fram till slutet på 80-talet då jag sedan hittade andra källor för min musiktörst.

Men för att återgå till det första klippet så är det en av mina absoluta favoritfunklåtar, det är en av få låtar som jag bemödat mig att lära mig texten utantill på och då är det något alldeles extra. Har annars varit mest intresserad av det musikaliska och sällan brytt mig om texterna men texten till One Nation Under A Groove är så underbart skön och urflippad så man kan bli lycklig för mindre.

Tjillevippen

notbugs

Annons

Kort och gott en favorit…..

Slave – Stellar Fungk

Den här låten ihop med Warning fick mig att få upp ögonen för Slave på den tiden det begav sig. Att jag har med just Slave i detta inlägget är för att det är ett av spåren man hamnar på om man tar med Deja/Aurra, vilket jag ju gjorde i förra inlägget. Både Starleana Young och Curt Jones var nämligen medlemmar i Slave. De kom dock in ganska sent, 1978 tror jag det var. Så jag är osäker på om de hann med att vara med på den här favoriten.

Ska i veckan som kommer åka iväg några dagar till min syster i Sthlm för att se när min systerdotter sjunger på en julkonsert vi ska gå på. Så då kan det bli lite tunnsått med inlägg ifall ni undrar varför det inte kommer några kul låtar parat med mina überintelligenta kommentarer. Men ett tips är att ni går igenom äldre inlägg och kollar vad jag i arkiven om det kanske finns nåt där som ni har missat.

Tjillevippen

notbugs

Ett av tidernas bästa funktema…..

Funkadelic – (Not Just) Knee Deep

Har alltid varit förtjust i P-Funk och när det gäller den genrén så är det ju självklart George Clinton som bidragit med några av de allra bästa alstren genom åren. Den här låten kom på albumet Uncle Jam Wants You från 1979 men tydligen så kunde herr Clinton inte riktigt släppa själva temat i låten utan det gjorde en comeback på albumet The Electric Spanking Of War Babies från 1981.

 

Funkadelic – Oh I

Köpte albumet The Electric Spanking Of War Babies när det släpptes och minns att jag inte kunde sluta lyssna på det för det var så underbart skruvad funk. Än idag så är det mitt favoritalbum med Funkadelic med One Nation Under A Groove på en hedersam andraplats. Ifall ni aldrig lyssnat på Funkadelic innan så kan det kanske vara lite av en chock att kastas in i P-funkens skruvade melodier. Har man en gång fått P-funk-viruset i sig så blir man aldrig av med det. Men det är ett tämligen snällt och riktigt trevligt virus som jag i alla fall inte skulle vilja vara utan.

 

Funkadelic – Funk Gets Stronger

Måste ju ta med en annan favorit från detta makalösa album. När man först hör introt på den så undrar man vad i hela fridens namn är nu detta men sen utvecklar det sig till en enda orgie i underbar P-funk av bästa märke. Inser nu att man skulle kunna starta en blogg med ett tema helt inriktat på P-funk, fast då skulle jag ju snart vilja dra igång en blogg med bara pianohouse, å så självklart en blogg med bara high-end disco typ, Chic, Change osv. Ja, listan på olika sorters bloggar man skulle kunna dra igång synes snart oändlig så jag nöjer mig nog med att ha bara en blogg och där istället ta med guldkornen inom alla de musikstilar som ligger mig varmast om hjärtat.

Tjillevippen

notbugs

3 x Xavier…..

Xavier – Work That Sucker to Death

Xavier tillhörde mina absolute funkfavoriter i början på 80-talet. Just den här låten var nog deras största hit och kanske inte så konstigt det då de hade hjälp av såväl Bootsy Collins som George Clinton. Men det var inte det enda guldkornet de lyckades få till och nästa låt är nog den som är min favorit av alla de låtar de släppte.

Xavier – Do It To The Max

Lite slöare men betydligt fetare funk får man nog kalla det här. Det jag föll för i den här låten är det grymma svänget i all den stund tempot är lågt, men i det här fallet så gör det inget för man vill så gärna smutta lite extra på varje takt, ungefär som man smakar på ett finare vin. Men Xavier snickrade inte bara ihop tunga funklåtar utan även lite mer dansanta skapelser som den här.

Xavier – Love Is On The One

Nu misstänker jag att många som hör den här för första gången tycker att det låter misstänkt likt en annan gammal låt. Ifall ni inte lyckats luska ut vad det är för låt så kan jag meddela att det rör sig om Michael Jacksons Off The Wall. Det är nästan så man skulle mixa ihop dem och se vad man kan få till av det hela.

Tjillevippen

notbugs

Krackity Krack

Dayton feat. Bootsy Collins – Krackity Krack

Jag fortsätter på det spåret jag var inne på med förra inlägget. Även denna gång med en låt där Bootsy Collins varit med och funkat loss. Den mannen har jag alltid sett på med en sorts skräckblandad förtjusning. Jag har alltid varit såld på P-Funk och ofta gillat låtar ju mer skruvade de varit, fast ändå har jag ibland tyckt att just Bootsy Collins skruvat till det ett snäpp för mycket. Men sen i efterhand så har man insett hur genialisk karln egentligen är. Han har alltid varit före sin tid och på många sätt varit den som satt ribban för hur bra P-Funk ska snickras till.

Tjillevippen

notbugs