Ett enda stort leende…..

Peter Jacques Band – Fire Night Dance

Fick ett stort leende på läpparna när jag satte igång den här låten. Har nog inte hört den sedan 80-talets början. Samtidigt så påminner den en del om Jacques Fred Petrus andra produktioner från den tiden och främst tänker jag då på Macho – I’m A Man. Sen är det nån mer låt som jag dessvärre inte kommer på vilken det kan vara utan det gnager mest i skallen på mig. Kanske någon kan hjälpa mig med tips?

Tjillevippen

notbugs

Ett glädjepiller…..

Peter Jacques Band – Is It It

Jacques Fred Petrus må ha varit en man med tvivelaktiga arbetsmetoder och ett aningen fläckat rykte i största allmänhet, men bortsett från det så måste man ju erkänna att karln hade näsa för musik. Även om han inte direkt skrev någon musik själv så var han i högsta grad den som hade sista ordet när det gällde de produktioner han höll i. Annars så var det främst Mauro Malavasi och Davide Romani som skötte själva musikskapandet.

Nu ska jag inte göra några mer djupdykningar i ämnet då det faktiskt redan finns en exceptionellt bra sajt som berättar historien om Jacques Fred Petrus och hans musikimperium. Det är en svensk kille vid namn Patrik Andersson som ligger bakom sajten och han har gjort ett fantastiskt jobb med att på ett snyggt sätt presentera historiken kring Jacques Fred Petrus och människorna omkring honom. Jag måste inflika att jag inte känner Patrik eller haft någon kontakt med honom, men efter vad jag förstått ifrån det hängivna arbete han lagt ner på sajten så är han ett äkta fan när det kommer till musiken som skapades under herr Petrus namn.

Så istället för att jag blandar ihop korten genom att skriva om denna kanske lite okända men likväl intressanta del av musikhistorien så rekommenderar jag varmt ett besök till www.jacquespetrus.com. Om det känns bekant med min entusiasm inför nämnda sajt så beror det på att jag har pushat för den förr här på bloggen. Men eftersom den är så bra och dessutom uppdateras regelbundet så tål det att upprepas att den är väl värd ett besök.

Vill avsluta med att säga att den här låten hamnar på min Topp 10-lista över bästa Jacques Fred Petrus-produktioner. Övriga favoriter hittas annars främst bland de produktioner som gjordes under gruppnamnen Change, B.B & Q Band och High Fashion.

Tjillevippen

notbugs

Tungt…..

Turbofunk – Gotta Move (Trent Cantrelle & Chris Cox mix)

Så har vi än en gång en låt där man låtit recycla delar av en gammal låt. I det här fallet är det Going Dancing Down The Street med Peter Jacques Band som får agera donator. För den som undrar hur originalet låter kan ni lyssna på det här och nu!

 

Peter Jacques Band – Going Dancing Down The Street

Lite annorlunda stuk helt klart men det är en låt som väcker nostalgikänslorna till liv helt klart. Det som jag gillar med originalet är att man lyckats få till en så pass fet bas som lixom bär upp hela låten. Jag kan lugnt konstatera att båda låtarna platsat i Cerwin Vega-lådorna på Mayday. Tja, så mycket mer att tillägga finns inte.

Tjillevippen

notbugs

En liten utflykt…..

Peter Jacques Band – The Louder

Det känns som det inte finns nån ände på listan över låtar som jag har att välja bland. Istället så växer den hela tiden med ett par “nya” låtar för varje låt som jag har med i ett inlägg. Fattar inte riktigt hur man hunnit med att lyssna till all den här musiken genom åren. Så här mellan tummen och pekfingret så rör det sig om ca 10.000 låtar som man kan i ryggmärgen så att säga. Det är alltså låtar som jag kan artist och titel på som ett rinnande vatten. Väck mig mitt i natten och spela en snutt av valfri låt och du kommer garanterat att få ett svar. (Kommer säkert att få äta upp det uttalandet) 😉

Sen kommer alla mer “vanliga” hits å annan musik som man utsatts för och då kan vi nog tiofaldiga antalet fast då är det risigare med att pricka artist och titel vid avlyssningen. De 10.000 låtarna jag talat om först och som sitter i ryggmärgen är för övrigt min egen favoritmusik vi talar om, och det är då mest disco, funk, house, techno å annan sån musik som man kan dansa till.

Nog om detta, nu ska jag istället ta med er på en liten utflykt i Västervik 1980. Vi ska ta oss en promenad från Stora torget upp till Mayday helt enkelt. (För läsare som inte vet vad Mayday är föreslår jag en läsning av sidan “Om” på bloggen samt en titt på tidigare inlägg.) Nu åter till vår utflykt 1980. Föreställ er en varm sensommarkväll och klockan har precis krupit förbi 21-snåret då vi börjar vår promenad. Humöret är på topp och vi ser fram emot en helkväll med dans, flörter och span efter den där söta tjejen/killen som vi suktat efter så länge.

Överblick V-vik med markeringar

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Mayday Club låg i en gammal bilhall uppe i Allén vid infarten till Västervik helt enkelt. Det var nog en klok idé att lägga ett sådant ställe på en plats där det inte fanns alltför många grannar som kunde klaga. Nackdelen var att det var en bit att traska, det var lixom aldrig läge att ta med sig cykeln när man skulle på disco utan det var transport till fots som gällde.

Men om vi börjar vår lilla promenad vid Stora Torget så har vi först uppförsbacken längs Storgatan att avverka. Den leder oss sedan förbi kyrkogården och stadsparken som flankerar gångvägen på var sin sida. Vi kommer så fram till Corner som finns än idag och som vuxit till sig rejält jämfört med när de öppnade i slutet på 70-talet. För den som inte är så bevandrad i Västervik kan jag berätta att Corner är Sveriges bästa hamburgerrestaurang. De har helt enkelt Sveriges godaste hamburgare och de smakar än idag likadant som de gjorde 1980.

Ska vid tillfälle ta och fördjupa mig i ämnet Corner tror jag och se om man kan få till nåt intressant blogginlägg av det hela. Men nu fortsätter vi vår vandring upp mot Mayday och vi har nu klarat av den långa backen från Stora Torget och passerar Shell-macken som finns än idag. På andra sidan Allén ligger det radhusområdet där jag bodde under min tonårstid och fram till jag flyttade hemifrån i slutet av 80-talet. Nu har vi så en lång raksträcka framför oss som kantas av bostäder, äldreboende och så småningom korsar vi Albert Tengers Väg.

Efter ännu en bit av bostäder och gammal industrimark så är vi framme vid Skotten som ligger på höger sida. Det är nu som det hela börjar bli intressant. Vi kan nämligen i fjärran höra ett svagt dunkande, men det går ännu inte att urskilja vad det är som dunkar.

Dags att byta illustration och gå över till en lite mindre karta som beskriver den sista biten fram till Mayday.

Flygbild övre Allén med markeringar

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Har i något tidigare inlägg berättat lite om Skotten. Det var KF’s lågprisbutik och var en av de första lågprisbutikerna i Västervik. Där Skotten då låg ligger nu en leksaksaffär som heter Janne Banan. Skotten i sin tur håller numera till i en nybyggd livsmedelslada som ligger där Volvo (Karlbergs Bil) låg på den tiden.

Men för att återgå till vår lilla vandring anno 1980 så har vi lite drygt hundra meter att gå från Skotten fram till Essomacken (numera Statoil) och det är nu det börjar hända saker. Man kan nämligen börja ana vad det är som dunkar på avstånd och diskussionen om vilken låt det är som spelas är i full gång. Efter en liten bits promenad, i höjd med Volvo (Karlbergs Bil) så är saken biff, det är den här gamla favoriten som lockar stadens ungdomar likt flugor kring en saftindränkt sockerbit en varm sommardag.

 

Diana Ross – Upside Down

Ja, det är inte så länge sen jag hade med den här låten men idag är den med för att illustrera själva upplevelsen på vår lilla promenad.

Nu är det inte så långt kvar och vi är nu alla ivriga att komma fram till målet då vi passerar AB Bil & Gummi (Opel), Engströms Bil (Volkswagen, Audi) för att så nå fram till målet Mayday Club.

I början var Entrén på baksidan av den f.d bilhallen där Mayday låg, men senare kom den att flyttas till framsidan, men det var om jag inte minns fel efter att stället bytt ägare och namn till Life Is Music.

Nåväl, vi är nu framme vid vårt mål och har traskat lite drygt 1,6 km sedan vi startade från Stora Torget. Hade vi startat uppe i Allén, kring kvarteren där jag bodde på den tiden, hade sträckan slutat på dryga kilometern. Men nu när vi är framme så återstår bara att passera det nålsögat som består av entrévärdarna.

Som tur är så är de på gott humör idag och bryr sig inte om att kolla ålder eller hänga upp sig på nån annan detalj som kan förvandla kvällen till ett rent fiasko för vårt sällskap. Så nu är det bara att ta de sista stegen in i drömmarnas palats och låta oss förföras av det massiva ljudtrycket från de två jordbävningshornen, signerade Cerwin Vega, och bländas av den stora ljusrampen som hänger över dansgolvet. Kvällen är vår och allting är möjligt!!!!

Vill avsluta med att be om ursäkt för den namnförvirring som uppstått vad gäller bilhandlarna som avhandlas längs vår promenad. Har inte varit riktigt konsekvent där då jag kallat Karlbergs Bil för bara Volvo medan övriga bilhandlare fått stå med sina firmanamn utan vidhängande bilmärken. Men jag har i alla fall i texten försökt reda ut det hela så gott det går.

Nu ser vi istället fram emot en riktig helkväll på dansgolvet, och vem vet, kanske man kan få dansa en tryckare med den där söta tjejen/killen som man spanat på så länge?

Tjillevippen

notbugs