Heta sommarnätter…..

Vicky Sue Robinson – Hot Summer Nights

Nu är det snart bara en dryg vecka kvar tills jag beger mig till varmare breddgrader, dvs den årliga resan till Gran Canaria. Eftersom det är tredje året på raken nu så får man väl nästan börja kalla det för en tradition. Ska bo på samma anläggning som tidigare i Bahía Feliz, fast i ett annat lägenhetsområde så jag ska ha min terass precis nere vid havet.

Har laddat upp med en hel drös bra låtar vilket jag nämnt i tidigare inlägg. Har provlyssnat på samlingen när jag varit ute och promenerat och det känns väldigt lovande så här långt. Det är hur som helst väldigt viktigt att ha ett bra soundtrack med sig när man reser för utan musiken så blir minnena lite luddigare.

Ska ta med min lilla bärbara dator när jag åker så förhoppningsvis ska jag få en och annan stund över så jag kan slänga iväg ett blogginlägg. Då kanske jag till och med ger mig på att visa lite bilder från mina utflykter som jag tänkt göra. Har inga helspikade planer mer än att jag ska till Puerto de Mogán nån dag och sen tänkte jag vika en dag för ett besök till Las Palmas. Därutöver tänkte jag ta lite olika busstrippar till ställen jag inte varit på tidigare men varthän det blir har jag inte bestämt än, det ger sig när jag är på plats.

Något som jag inte kommer att göra är att ligga och sola, ett och annat bad lär det bli men jag nöjer mig med att bada i poolen för i Bahía Feliz är stranden så stenig och dessutom brukar havet vara lite ostyrigt då det är inget behagligt att bada då. Nä, soft och avkopplande ska det vara annars får det va. Nog om detta, nu ser jag att klockan är sen och det är dags att gå och lägga sig. Over and out!

Tjillevippen

notbugs

Annonser

Favorit i repris…..

Paradisio – Vamos A La Discoteca

Hade med den här favoriten för lite över ett år sen men den är så uttans bra att den måste nog vara med minst en gång per år. Den tillhör kategorin banal tuggummi-musik av det slaget som jag kan vara barnsligt förtjust i emellanåt. Speciellt idag när det är så extemt grått och tråkigt väder, då behöver man lite uppmuntran i form av en video med sjukligt pigga och glada människor klädda i färgskalor som vore de tagna ur en 5-årings första målarlåda.

Vad som är lite intressant med en sån här låt är att jag begriper inte ett jota av vad de sjunger utom själva refrängen som betyder ungefär Vi går/Låt oss gå till discoteket. Men det mest luriga är att tjejen som sjunger har en sån makalöst förförisk röst. Ponera att jag nu åker tåg till italien, kliver av på centralstationen i Milano. Ser lite vilsen ut och fram till mig kommer en snyggsöt charmig italienska som på bruten engelska frågar om hon kan hjälpa mig. Observera att hennes röst har samma stuk som tjejen i låten. Ja, jag kan inte hjälpa det, men om hon så är ute efter att råna och mörda mig så kommer jag att falla pladask och följa alla hennes uppmaningar. Man kan ju inte göra annat när man hör en sån röst.

Kan nu på en gång berätta vad som kommer att hända inom kort efter att jag har postat detta inlägget. Vid något tillfälle kommer min kära mor att läsa det här inlägget, hon är nämligen en av mina trogna läsare. Hon kommer då att förfasas över hur jag kan tänka låta mig förföras så som jag nyss beskrivit. Sedan kommer hon att mer eller mindre “förbjuda” mig att någonsin åka till Italien på egen hand oavsett färdmedel. Så det är tur att jag inte har berättat om min fäbless för spanska/latinamerikanska kvinnor och deras förföriska accent…..oooops! 😉

Tjillevippen

notbugs

Arlanda, mitt stora lilla vardagsrum…..

Jennifer Lopez – Hold It Don’t Drop It (Moto Blanco Mix)

Har ju varit lite dålig på att skriva intressanta berättelser från livet på sistone så jag tycker nog att det är dax att ta tag i den saken nu. Jag åkte nyligen till Gran Canaria för en veckas vistelse i det behagliga klimatet där. Nu är jag kanske lite av den omöjliga solturisten för jag är inget vidare förtjust i för mycket sol och värme, men den historien kan vi ta en annan gång.

Istället ska jag berätta om en intressant episod från min resa dit. Jag bor som bekant i Eksjö och flyget gick från Stockholm. Så jag åkte buss från Eksjö till Stockholm, sedan tog jag Arlanda Express från Cityterminalen ut till Arlanda där jag hade bokat rum på Rest-And-Fly som är ett genialiskt koncept. Eftersom charterflygen brukar gå ganska tidigt på mornarna så är det suveränt att kunna övernatta på Arlanda för en hyfsat billig peng och på Rest-And-Fly får man ett rum med en säng och sen finns toaletter och dusch gemensamt i änden av korridoren. Konceptet är helt enkelt som en upphottad variant av vandrarhem fast med individuella rum och en lugn och tyst miljö.

Jag hade bokat mitt rum från kl 18, men det kändes som aningens tidigt att gå och lägga sig och även om jag hade med mig lite böcker att läsa så var jag inte så pigg på att sitta i det lilla rummet och läsa fram tills läggdags. Däremot behövde jag ta en dusch efter en lång varm bussresa så det fick det bli direkt efter att jag checkat in. Efter duschen så hoppade jag i mina myskläder som jag brukar gå omkring och skrota i här hemma, t-shirt, mjukisbyxor och tofflor på fötterna.

Sedan plockade jag på mig min plånbok för att leta upp en kiosk som sålde mineralvatten på flaska. Så jag klev helt enkelt ut från Rest-And-Fly till Terminal 4 iklädd bara myskläder och kände mig hur hemma som helst. Insåg då att hemkänslan sitter nog mer i kläderna än var man befinner sig, åtminstone verkar det vara så för mig. För jag tog och strosade runt och gick upp till Sky City i sakta mak och kände en väldig trivselkänsla över hela situationen. Jag är barnsligt förtjust i att iaktta människor och deras förehavande och eftersom jag själv inte var på väg någonstans så hade jag gott om tid att ägna mig åt denna favoritsysselsättning.

Så jag knatade runt och emellanåt satt jag mig på nån bänk och bara studerade omgivningen och kände en allmän trivsel, och det var då jag kom på att Arlanda funkar ju perfekt som vardagsrum. Det är lite som man befinner sig mitt i en tv-sändning och bara behöver iaktta det som händer utan att själv behöva delta aktivt i händelserna. Antar att det är just den här fluga-på-väggen-känslan som jag är så barnsligt förtjust i och det är kanske också en av anledningarna till att jag så gärna reser på egen hand för då kan man än mer obehindrat studera omvärlden och försöka tolka den.

Ja, så mycket mer hände inte utan jag använde så att säga Arlanda som mitt vardagsrum fram tills det var dags att tänka på refrängen och gå och sova. För den som funderar på att prova på dylika övningar så vill jag bara höja ett varningens finger, ifall ni finner obehag av att folk glor/stirrar på er kanske annan klädsel kan vara att föredra. Det var en och annan jag mötte som säkert undrade vad det var för en främmande fågel som traskade omkring så obekymrat i myskläder. Själv bryr jag mig inte utan bjuder på det och snarare roas än oroas när folk tittar på mig.

Morgonen därpå så var det uppstigning kl 05.30 och incheckning till flyget öppnade 06.00 och då var det väldigt skönt att befinna sig på plats och inte behöva gå upp flera timmar innan bara för att man skulle åka ut till Arlanda. Så jag kommer att fortsätta med den här varianten även vid framtida resor och bäst av allt är ju att då får jag möjlighet att trivas i kanske Sveriges största vardagsrum igen.

Tjillevippen

notbugs

Dags för hemresa…..

Beyonce – Diva (Maurice Joshua Mojo Mix)

Detta blir mitt första, sista och enda inlägg från
min vistelse på Gran Canaria. Det är så extremt
meckigt att skriva så jag tror jag ska få krupp.

Men den här låten har lixom varit min temalåt
den här resan och har snurrat på MP3-spelaren
och i huvudet mest hela tiden.

När jag är på hemmaplan igen så ska jag berätta
lite mer om mina upplevelser här i det spanska
solparadiset.

Tjillevippen

notbugs

Sanningsenliga höfter…..

Shakira – Hips Don’t Lie (Maurice Joshua Remix)

Maurice Joshua är en man som senaste tiden matat ut helt under bara clubmixar på både gamla och nya låtarö Fick t.ex en Maurice-signerad låt med Beyoncé av kompisen idag och den håller samma höga kvalitét. Så det får bli en packe sådana låtar och sen lite annat jag laddar min MP3-spelare inför resan. Tvekar ännu om jag ska ta med min bärbara mediespelare. Med den kan man se film, koppla den till tv och tusen andra saker. Men då blir det en sak till att hålla reda på vilke känns lite jobbigt.

Får se hur jag gör med den saken. Men med musiken börjar jag bli ganska klar vad det är för nåt som står på schemat den här resan. Har en salig blandning med låtar som ska med så det blir för jobbigt att räkna upp dem alla. Istället ska jag gå å snutta kudden, för i morgon ska det packas och på måndag kl 9.15 kommer taxin som ska ta mig till stationen, sen är jag på väg mot en resa jag hoppas blir riktigt skön.

Tjillevippen

notbugs

Livstecken…..

Gat Decor – Passion

Om ni undrar var jag hållit hus de senaste dagarna så har jag varit i V-Vik och hälsat på mina föräldrar. De har, som jag tidigare berättat, varit ute på långresa och kom nyligen hem. Så då ville jag träffa dem och se hur de har haft det. Passade även på att göra ett besök på biblioteket för att hitta lita uppslag till nya inlägg. Blev dock inte så mycket matnyttigt den här gången, men lite idéer har jag fått som jag kommer att omsätta i blogginlägg framöver.

Just nu så är jag väldigt trött efter min resa, kom hem idag, åkte hem med min syster som bor i V-vik och som redan innan hade planerat att komma och hälsa på mig idag. Men vi har haft det väldigt trevligt och hon brukar funka som bra bollplank när jag kommer med konstiga idéer om vad jag ska skriva om här på bloggen.

Men nu är det vila som gäller så vi får se när jag är i form igen för att komma med lite mer intelligenta inlägg. Vill i alla fall passa på och tipsa om en riktigt bra artikel i New York Times som anknyter till mitt förra inlägg då jag skrev om min frustration över skivbolagen och deras tjafs med YouTube.

Vill sen avsluta med att konstatera att dagens låt lätt hade platsat på Mayday Club om det stället funnits idag. En riktig klassiker från tidigt 90-tal som väcker många nostalgiminnen till liv. Introt är så underbart skönt så man får ståpäls på nolltid när man lyssnar på det med lite tryck i volymen.

Tjillevippen

notbugs

Lika men ändå olika…..

Déjà Vu – Messages

Flyttade till Stockholm hösten 1993 för att se om det kunde vara något. Sedan under våren 1994 skaffade jag mig mitt första internetabonnemang och även om omgivningen runt omkring mig inte riktigt fattade vad det var bra till så visste jag att det skulle förändra livet för oss alla så småningom. Anade dock inte att det skulle bli så uttans häftigt som det egentligen har blivit, det fanns lixom inte på kartan när man satt där med sin 28.8K modemuppkoppling.

Hur som helst så fanns det ju inte så hemskt mycket att göra på nätet på den tiden men en grej jag roade mig med var att hänga på olika s.k Newsgroups. Speciellt en tyckte jag var kul och den heter alt.penpal och där kunde man hitta mailkompisar från hela världen. Så jag slängde in en liten “annons” och väntade på svar och efter nån dag började det trilla in lite mail i mailkorgen.

En av de som jag fick kontakt med och som jag brevväxlade med under lång tid var en tjej som bodde strax utanför Boston i USA. Hon var 4-5 år yngre än jag och pluggade vid den tiden. Hon var väldigt intresserad av Europa och hennes stora dröm var att nån gång få komma hit och se hur det är i den “gamla världen”. Det tog inte många månader så fick jag sen ett mail att hon och hennes mamma bokat en resa till England-Frankrike i april 1995. Vi skämtade då lite om att jag kunde möta dem i t.ex London så vi fick tillfälle att träffas när de ändå var i krokarna så att säga.

Ja, tiden gick och det började närma sig april –95 och jag fick då idén att kolla om det kanske gick att hitta nån hyfast billig resa till London de dagar då de skulle vara där. Det hela slutade med att jag mailade Windsor som tjejen heter och frågade vad hon skulle tycka om vi gjorde allvar av planerna att träffas i London. Hon blev eld och lågor och även hennes mamma tyckte det skulle vara kul att träffa mig eftersom hon hört så mycket om mig.

Så jag ringde då min syster som jobbade på resebyrå i Västervik vid den tiden och bad henne kolla upp billiga resor till London i början på april. Hon återkom och hade en hel drös olika alternativ. Jag insåg att det var bäst att kolla upp var Windsor och hennes mamma skulle bo så det inte skulle bli helt galet med kommunikationerna. Så jag mailade och fick svaret tillbaka att de skulle bo på ett hotell som heter Bayswater Inn. Jag ringde min syster igen och bad henne kolla om det gick att få ett hotell i närheten varpå hon svarade att det nog skulle bli svårt eftersom jag ville ha en hyfsat billig resa.

Men hon återkom ganska snart och släppte då bomben att hon hittat en restresa med rum på just Bayswater Inn så det var inte mycket att tveka på så jag slog till och bokade den. Sen var det bara att vänta tills det var dax att åka och jag var ganska nervös innan för jag visste inte riktigt vad jag gett mig in på. Men jag har alltid tyckt om att träffa nya människor så min nyfikenhet tog över och när jag väl kom iväg så var det bara kul att få komma iväg på mitt lilla äventyr.

Väl i London så checkade jag in på hotellet och lämnade samtidigt meddelande till Windsor och hennes mamma i receptionen om att jag anlänt. De var ute just när jag kom men det dröjde inte länge innan det ringde på rumstelefonen och de hade kommit tillbaka. Vi bestämde då träff i lobbyn nån timme senare och sen var planen att vi skulle gå ut och äta tillsammans.

Ja, så var ögonblicket inne då vi träffades nere i lobbyn och det var lite småkomiskt för vi hade aldrig pratat om hur långa vi var t.ex. Själv är jag ganska kort i rocken, 1.67 m över havet, men Windsor var av den lite längre modellen, över 1.80 m lång. Men vi var snart igång och tjattrade som vi aldrig gjort annat. Vi kom då bl.a in på hur hotellet var och jag sa att jag var väldigt nöjd med mitt rum för det var ett stort rum med utsikt mot parken med stor tv och soffgrupp så med tanke på hur billig resan var så var det ett klipp.

De som då hade bokat sin resa sex månader tidigare och betalat betydligt mer för sitt rum än jag hade fått ett källarrum med ett litet fönster mot en ruffig gård. Det var ett sånt litet källarfönster som i stort sett bara gick att öppna en liten glipa för att släppa in luft. Rummet var för övrigt väldigt litet och kändes lite källarskunkigt, speciellt med tanke på att där inte fanns något dagsljus. Så när de följde med mig och fick se mitt rum så blev de väldigt förvånade och kände sig aningen lurade vilket jag kunde förstå.

Det visade sig att deras researrangör alltid bokade de billigaste enklaste rummen även om prisskillnaderna inte var så hemskt stora men sen fanns oftast alla de bättre rummen kvar när andra arrangörer bokade in sina restresor. Nu var i alla fall hotellet fullbokat så det fanns ingen möjlighet för dem att uppgradera och eftersom de bara skulle stanna ett par nätter så fick det gå.

Hur som helst så hade vi en trevlig vistelse i London tillsammans och vi gjorde allehanda utflykter tillsammans, Windsor, hennes mamma och jag. En kväll så gick Windsor och jag ut själva och skulle gå på nån cool nattklubb. Vi hittade då ett ställe som var inrymt i en f.d kyrka men jag kan inte komma ihåg vad det hette, möjligtvis att det hette Limelight. Nåväl, besöket där skulle komma att bli något av en kulturchock för Windsor för hon hade aldrig varit på ett dylikt ställe.

Där fanns en hel del regnbågsmänniskor och av dem var nog männen i drag mest synliga. Men det var inte ett renodlat gayställe utan publiken var en salig blandning av människor av sorter. Det blev dock lite för mycket för Windsor som kom från en lite mer konservativ amerikansk bakgrund. Så vi gick därifrån efter en kort stund och hamnade sen på en av spelgalleriorna som ligger i närheten av Picadilly Circus.

Där hade vi desto roligare och roade oss med alla möjliga sorters spelautomater, airhockey och liknande aktiviteter. Så tiden bara flög iväg så när vi sen kom på att det nog var dags att åka tillbaka till hotellet så hade tunnelbanan slutat gå. Så vi hade tre alternativ att välja på, taxi, buss eller lång promenad. Det slutade med att vi faktiskt valde att gå hela vägen tillbaka till hotellet.

Det var en skön vårkväll och vi hade mycket att prata om så även om vägen var lång så gick tiden fort och snart var vi tillbaka på hotellet och Windsors mamma kunde åter känna sig lugn för hon hade varit aningens orolig när vi var ute på egen hand.

På det hela taget var det en lyckad resa och efter några dagar var det dax för dem att åka vidare till Paris och jag skulle flyga hem till Stockholm. Deras besök i Paris blev lyckat då de där fick lite bättre boende än i London så Windsors mammas humör steg tydligen rejält, så när de kom hem så hade hon i stort sett glömt det eländiga boendet i London och hade istället mest trevliga minnen från sin Europaresa.

Windsor och jag fortsatte att brevväxla några år men sen började hon plugga på universitet och jag började resa mer i jobbet så det blev mer sporadiskt. Vi har sedan bara haft kontakt några enstaka gånger för att se hur läget är. Men det har i alla fall varit roligt att lära känna henne och få en liten inblick i hur livet i andra delar av världen är. Vi kan tycka att amerikanarna är så lika oss men det stämmer inte riktigt för även om det på ytan kan tyckas att vi har många likheter så finns där väldigt mycket som skiljer oss åt. Men den utläggningen får vi ta en annan gång för nu är jag trött i axlarna efter att ha suttit och skrivit så mycket.

Tjillevippen

notbugs

P.S Är inte riktigt nöjd med texten i det här inlägget även om innehållet är ok, men det är för mycket jobb att fixa till det i efterhand så den får vara som den är. D.S