Déjà Vu – Messages
Flyttade till Stockholm hösten 1993 för att se om det kunde vara något. Sedan under våren 1994 skaffade jag mig mitt första internetabonnemang och även om omgivningen runt omkring mig inte riktigt fattade vad det var bra till så visste jag att det skulle förändra livet för oss alla så småningom. Anade dock inte att det skulle bli så uttans häftigt som det egentligen har blivit, det fanns lixom inte på kartan när man satt där med sin 28.8K modemuppkoppling.
Hur som helst så fanns det ju inte så hemskt mycket att göra på nätet på den tiden men en grej jag roade mig med var att hänga på olika s.k Newsgroups. Speciellt en tyckte jag var kul och den heter alt.penpal och där kunde man hitta mailkompisar från hela världen. Så jag slängde in en liten “annons” och väntade på svar och efter nån dag började det trilla in lite mail i mailkorgen.
En av de som jag fick kontakt med och som jag brevväxlade med under lång tid var en tjej som bodde strax utanför Boston i USA. Hon var 4-5 år yngre än jag och pluggade vid den tiden. Hon var väldigt intresserad av Europa och hennes stora dröm var att nån gång få komma hit och se hur det är i den “gamla världen”. Det tog inte många månader så fick jag sen ett mail att hon och hennes mamma bokat en resa till England-Frankrike i april 1995. Vi skämtade då lite om att jag kunde möta dem i t.ex London så vi fick tillfälle att träffas när de ändå var i krokarna så att säga.
Ja, tiden gick och det började närma sig april –95 och jag fick då idén att kolla om det kanske gick att hitta nån hyfast billig resa till London de dagar då de skulle vara där. Det hela slutade med att jag mailade Windsor som tjejen heter och frågade vad hon skulle tycka om vi gjorde allvar av planerna att träffas i London. Hon blev eld och lågor och även hennes mamma tyckte det skulle vara kul att träffa mig eftersom hon hört så mycket om mig.
Så jag ringde då min syster som jobbade på resebyrå i Västervik vid den tiden och bad henne kolla upp billiga resor till London i början på april. Hon återkom och hade en hel drös olika alternativ. Jag insåg att det var bäst att kolla upp var Windsor och hennes mamma skulle bo så det inte skulle bli helt galet med kommunikationerna. Så jag mailade och fick svaret tillbaka att de skulle bo på ett hotell som heter Bayswater Inn. Jag ringde min syster igen och bad henne kolla om det gick att få ett hotell i närheten varpå hon svarade att det nog skulle bli svårt eftersom jag ville ha en hyfsat billig resa.
Men hon återkom ganska snart och släppte då bomben att hon hittat en restresa med rum på just Bayswater Inn så det var inte mycket att tveka på så jag slog till och bokade den. Sen var det bara att vänta tills det var dax att åka och jag var ganska nervös innan för jag visste inte riktigt vad jag gett mig in på. Men jag har alltid tyckt om att träffa nya människor så min nyfikenhet tog över och när jag väl kom iväg så var det bara kul att få komma iväg på mitt lilla äventyr.
Väl i London så checkade jag in på hotellet och lämnade samtidigt meddelande till Windsor och hennes mamma i receptionen om att jag anlänt. De var ute just när jag kom men det dröjde inte länge innan det ringde på rumstelefonen och de hade kommit tillbaka. Vi bestämde då träff i lobbyn nån timme senare och sen var planen att vi skulle gå ut och äta tillsammans.
Ja, så var ögonblicket inne då vi träffades nere i lobbyn och det var lite småkomiskt för vi hade aldrig pratat om hur långa vi var t.ex. Själv är jag ganska kort i rocken, 1.67 m över havet, men Windsor var av den lite längre modellen, över 1.80 m lång. Men vi var snart igång och tjattrade som vi aldrig gjort annat. Vi kom då bl.a in på hur hotellet var och jag sa att jag var väldigt nöjd med mitt rum för det var ett stort rum med utsikt mot parken med stor tv och soffgrupp så med tanke på hur billig resan var så var det ett klipp.
De som då hade bokat sin resa sex månader tidigare och betalat betydligt mer för sitt rum än jag hade fått ett källarrum med ett litet fönster mot en ruffig gård. Det var ett sånt litet källarfönster som i stort sett bara gick att öppna en liten glipa för att släppa in luft. Rummet var för övrigt väldigt litet och kändes lite källarskunkigt, speciellt med tanke på att där inte fanns något dagsljus. Så när de följde med mig och fick se mitt rum så blev de väldigt förvånade och kände sig aningen lurade vilket jag kunde förstå.
Det visade sig att deras researrangör alltid bokade de billigaste enklaste rummen även om prisskillnaderna inte var så hemskt stora men sen fanns oftast alla de bättre rummen kvar när andra arrangörer bokade in sina restresor. Nu var i alla fall hotellet fullbokat så det fanns ingen möjlighet för dem att uppgradera och eftersom de bara skulle stanna ett par nätter så fick det gå.
Hur som helst så hade vi en trevlig vistelse i London tillsammans och vi gjorde allehanda utflykter tillsammans, Windsor, hennes mamma och jag. En kväll så gick Windsor och jag ut själva och skulle gå på nån cool nattklubb. Vi hittade då ett ställe som var inrymt i en f.d kyrka men jag kan inte komma ihåg vad det hette, möjligtvis att det hette Limelight. Nåväl, besöket där skulle komma att bli något av en kulturchock för Windsor för hon hade aldrig varit på ett dylikt ställe.
Där fanns en hel del regnbågsmänniskor och av dem var nog männen i drag mest synliga. Men det var inte ett renodlat gayställe utan publiken var en salig blandning av människor av sorter. Det blev dock lite för mycket för Windsor som kom från en lite mer konservativ amerikansk bakgrund. Så vi gick därifrån efter en kort stund och hamnade sen på en av spelgalleriorna som ligger i närheten av Picadilly Circus.
Där hade vi desto roligare och roade oss med alla möjliga sorters spelautomater, airhockey och liknande aktiviteter. Så tiden bara flög iväg så när vi sen kom på att det nog var dags att åka tillbaka till hotellet så hade tunnelbanan slutat gå. Så vi hade tre alternativ att välja på, taxi, buss eller lång promenad. Det slutade med att vi faktiskt valde att gå hela vägen tillbaka till hotellet.
Det var en skön vårkväll och vi hade mycket att prata om så även om vägen var lång så gick tiden fort och snart var vi tillbaka på hotellet och Windsors mamma kunde åter känna sig lugn för hon hade varit aningens orolig när vi var ute på egen hand.
På det hela taget var det en lyckad resa och efter några dagar var det dax för dem att åka vidare till Paris och jag skulle flyga hem till Stockholm. Deras besök i Paris blev lyckat då de där fick lite bättre boende än i London så Windsors mammas humör steg tydligen rejält, så när de kom hem så hade hon i stort sett glömt det eländiga boendet i London och hade istället mest trevliga minnen från sin Europaresa.
Windsor och jag fortsatte att brevväxla några år men sen började hon plugga på universitet och jag började resa mer i jobbet så det blev mer sporadiskt. Vi har sedan bara haft kontakt några enstaka gånger för att se hur läget är. Men det har i alla fall varit roligt att lära känna henne och få en liten inblick i hur livet i andra delar av världen är. Vi kan tycka att amerikanarna är så lika oss men det stämmer inte riktigt för även om det på ytan kan tyckas att vi har många likheter så finns där väldigt mycket som skiljer oss åt. Men den utläggningen får vi ta en annan gång för nu är jag trött i axlarna efter att ha suttit och skrivit så mycket.
Tjillevippen
notbugs
P.S Är inte riktigt nöjd med texten i det här inlägget även om innehållet är ok, men det är för mycket jobb att fixa till det i efterhand så den får vara som den är. D.S
Filed under: Okategoriserade | Tagged: 1994, 1995, amerikanare, Bayswater Inn, Boston, brevvän, England, Frankrike, hotell, Internet, kyrka, London, modem, nattklubb, resa, Stockholm, USA | Leave a comment »
Mayday Club 