Norman Whitfield recyclar ett av sina grooves…..

Stargard – Which Way Is Up

Året var 1977 då Norman Whitfield producerade den här lite slowfunkiga skapelsen åt Stargard. Den blev en riktig hit och var titelmelodi till filmen med samma namn där Richard Pryor spelade huvudrollen. Av någon anledning så måste han ha tyckt att detta “Groove” var något extra för två år senare skulle han komma att producera en låt med gruppen Nytro som lät så här:

 

Nytro – High On Disco

Ja, man ändrar inte på en vinnande formel, men tyvärr gick det inte lika bra för Nytro då de inte gjorde något större avtryck på listorna.

 

Stargard – High On The Boogie

Men skam den som ger sig, för 1981 var det dags för herr Whitfield att skapa nya låtar ihop med Stargard så han tog återigen fram sin formelbok och plockade därifrån sitt klassiska groove som är tämligen omisskännligt och resultatet blev High On The Boogie som blev en riktig hit på dansgolven.

Ska vi vara riktigt petiga så föddes embryot till detta groovet redan 1976 då Norman Whitfield skapade magi tillsammans med Rose Royce i form av klassikern Car Wash, en låt som bär en hel del av de elementen som senare skulle bli bärande delar hos både Nytro och Stargards produktioner vilka jag presenterat i detta inlägget.

 

Rose Royce – Car Wash

Kanske där finns fler skapelser som passar in i detta trädet, kan inte komma på några fler själv just nu, men det kanske poppar upp nåt i skallen längre fram. Annars så hänger det på mina läsare att fylla i de luckor som kan tänkas finnas.

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs