A song that does what it says…..

Shalamar – I Can Make You Feel Good

This is a song that does what it says, at least that’s my impression. I always get a smile on my lips when I hear this song. What strikes me is also that it’s one of few Shalamar songs where we don’t get to hear Jody Watley that much. Never thought about it before but now when I try to hear if I can find her voice it seems like i’m heading down a road the won’t lead to any success.

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

Nattfolket…..

Kool & The Gang – Night People

Blev lite förvånad när jag såg att jag bara haft med Kool & The Gang en enda gång på bloggen så här långt. Men det råder vi bot på här och nu med en av mina absoluta favoriter när jag får välja ur den enorma flora av låtar som de lyckades producera under sina toppår.

Kool & The Gang är dessutom en sån grupp som hade varit väldigt kul att se live och jag hade möjlighet att göra det när jag var i Florida och firade nyår i början av 90-talet. Men istället för att stanna i Miami där konserten skulle vara så åkte jag till Orlando för att gå på Universal Studios stora nyårsfirande. Kan inte säga att jag ångrar mitt val för det var något i hästväg och där fanns också en hel del kända artister, kommer dock bara på Nia Peeples så här på rak arm ur minnet.

För den som inte kommer ihåg Nia Peeples så blev hon känd genom tv-serien Fame där hon spelade rollen som Nicole Chapman. Hon har under åren hunnit gifta och skilja sig tre gånger, bl.a med Howard Hewitt som ju är mest känd för sina vokala insatser i Shalamar.

Ja, det blir många trådar i det här inlägget och egentligen skulle man kunna fortsätta i evighet när man har kommit igång för hela musikvärlden är som ett enda stort spindelnät där allt mer eller mindre hänger ihop och man kan ofta hitta de mest märkliga samband mellan artister, låtar och annat intressant som hör till.

Vill bara avsluta med några ord till om den här låten, den var en riktig Maydayfavorit som jag och min kompis tokönskade de kvällar vi var där och roade oss. Sen när man själv spelade så var det en given låt att släppa loss i den underbara Cerwin-anläggningen. Kanske var det så att vi gillade den här låten så mycket för att texten i mångt och mycket påminde oss om oss själva?

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs

Rätt i kontakten…..

Shalamar – Right In The Socket

Det var ett tag sen jag hade med världens vackraste kvinna men nu har jag hittat lite nytt ögongodis. Den här låten är en av mina favoriter med just Shalamar. Det är oxå en sån låt som jag nog fastnade för första gången på discoteket Mayday i Västervik sommaren 1980. Den gör sig nämligen ypperligt bra i ett par Cerwin Vega. Antar att den som följt mig lite insett att jag är frälst på detta märke av högtalare och det är ett helt korrekt antagande. Visst har jag hört anläggningar som låter ”finare” och bättre rent ljudtekniskt, men när Cerwin Vega har lixom ett eget sound, brutalt men ändå som en gräddbakelse. De passar sig ju i stort sett bara för dunkadunka-musik, en del påstår även att de kan lira rock, men eftersom rock inte är min huvudsakliga diet så är jag inte rätt man att bedöma den saken.

Men med en bra disco/house-låt så blommar de upp och plockar fram det bästa ur låtarna. Självklart är det ett färgat ljud, men jag har alltid varit av den principen att det är upplevelsen som är det primära, inte hur upphovsmannen tänkt sig att det ska låta.

Det var först när jag var 35 år som jag själv införskaffade mitt första par Cerwin, då blev det ett par ”Houseparty” HP-215. Det är en sluten låda med dubbla 15-tumsbasar och en mellanregister/diskant på toppen. Nackdelen med den modellen är att den inte funkar så bra på lägre volym plus att den saknar lite av djupbasen som man annars brukar förknippa med Cerwin Vega (CV). Så bara efter nåt år så skaffade jag mig ett par CLS-215 som även de är bestyckade med dubbla 15-tummare, men här i en basreflexlåda med separat mellanregister och diskant. Köpte faktiskt samtidigt två stycken CV subbasar, CLS-15S som jag hade tänkt använda oxå, men det blev lite overkill på det hela så de sålde jag så småningom. Det räcker gott och väl med CLS-215 för de kan leverera en sån underbart fast och låg bas så man blir alldeles lyrisk. Att sen kåken håller på att ramla sönder i processen är en helt annan femma. Brukar alltid få gå runt i lägenheten och rätta till tavlor som hamnat på sned efter att jag dammat loss med mina CV ordentligt. Kan ju tilläggas att jag bor i lägenhet mitt i Gamla Stan i Eksjö så där finns alltid problemet med grannar som lackar ur ifall det blir för mycket av det goda. Nu händer det dock inte så ofta för jag luftar dem bara fullt ut 1-2 ggr om året och då sällan nån längre stund.

Nu blev det mycket CV i det här inlägget men jag är som sagt var helt såld på Cerwin Vegas grejer. Om jag nån gång vinner riktigt mycket pengar så ska jag köpa eller bygga en kåk långt ute på landet och där snickra ihop en riktig monsteranläggning. Nåt som står högt uppe på önskelistan då är CVA-121 som är en 21-tums aktiv subbas och låter den lika bra som gamla SW18 så blir det garanterat ståpäls när den får spela loss.

Tjillevippen

notbugs