Intressant sammanträffande…..

Evelyn “Champagne” King – Your Personal Touch

När jag höll på med det förra inlägget så blev jag tipsad om denna gamla pärlan som jag oxå hade glömt bort. Den kom året efter So Romantic men det som jag hajade till på var att den påminner ju om en annan låt, nämligen den här:

 

Tavares – Loveline

Det som är lite kul i sammanhanget är att Tavares låt är skriven och producerad av Kashif som ju var den producenten som blåste nytt liv i just Evelyn Kings karriär i början på 80-talet. Kashif har dock inget att göra med Your Personal Touch så det skulle vara intressant att veta om där finns någon annan koppling som ligger bakom likheten mellan låtarna. Det skiljer sig ju trots allt 4 år mellan dem så det kan iofs vara så att det bara är ett rent olycksfall även om jag har lite svårt att tro det.

Tjillevippen

notbugs

Lite glad musik i höstmörkret…..

Tavares – Only One I Need To Love

Finns en grymt bra nätradiokanal som heter Funk365 där jag hörde den här låten igår. Kan inte påminna mig om att jag hört den låten innan, men det finns väldigt mycket bra man missat genom åren, även när det gäller sådana storheter som Tavares. Kan i alla fall trösta mig med att jag sett dem live en gång i London.

Men jag kan rekommendera ett besök på Funk365, själv använder jag Winamp när jag lyssnar på den. Så då går man in på hemsidan och klickar fram webradion så får man välja att öppna eller spara en playlista som startar själva streamingen. Jag har gjort så att jag sparat playlistan i min musikmapp, sen kan jag enkelt komma åt att lyssna bara genom att dra igång playlistan så hoppar det hela igång per automatik.

Lyssnar just nu på en grymt bra låt där som jag aldrig hört tidigare och som jag absolut måste dela med mig av på direkten.

Veneice – This Good Good Feeling

Helt klart en perfekt radiokanal om man vill ha bra musik som står och puttrar i bakgrunden och är less på sin egen musiksamling. Alltid dyker det upp nåt nytt och ska jag vara ärlig så är det faktiskt väldigt mycket “nytt”, dvs sånt som jag aldrig hört förut men som är från det goda 80-talet för det verkar som de är mest inriktade på disco, funk & soul osv. från 80-talet och framåt.

Eftersom det är en fransk kanal och mina franskakunskaper är extremt dåliga så har jag tyvärr inte så mycket glädje av deras hemsida. Men jag gläds i alla fall åt att det finns såna fyrbåkar som sprider den musiken som jag tror hela mänskligheten skulle må bra av att lyssna på.

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

Gamla soulrävar dunkar loss…..

Tavares – Loveline

När en av 80-talets dansgolvsproducenter, Kashif, fick sätta tänderna i gamla soulrävarna Tavares så skapades denna magiska kreation. Helt i samma stuk som hans produktioner med Evelyn King, möjligtvis lite lättsammare och mer uptempo. Hur som helst så var jag helsåld på den här låten när den kom, och den har med åren visat sig hålla för tidens tand.

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs

Från smäktande soul till massiv house…..

Tavares – Never Had a Love Like This Before

Vi börjar med originalet som är lite av en smäktande soulballad. Kan inte påstå att låten är dålig precis men den är aningens seg om man jämför med den cover som gjordes ett par decennier senare och som jag bjuder på här.

Steven Dante & Juliet Roberts – Never Had A Love Like This Before (B O P If You Like It Hard Mix)

Lite skillnad i stuk är väl det minsta man kan säga. Är ju själv helsåld på nyversionen som har ett sånt underbart tryck både i takten och sången. Men Juliet Roberts är å andra sidan en grym sångerska som verkar vara född enbart för att ge bidrag till housemusikens skapelser. Steven Dante påminner bitvis om en ung Luther Vandross. Annars är han nog mest känd för sin insats på Jellybeans ”The Real Thing” från 1987.

Tjillevippen

notbugs