En stor dos energi och glädje…..

Thunderpuss feat. Latanza Waters – Stand Up (E Smoove Soul Revival Remix)

Det här är en låt som givits ut två gånger i olika inspelningar. Den första versionen var med gruppen Love Tribe 1996, där Latanza Waters även var sångerska. Hon har dessutom varit med och skrivit låten som sedan spelades in av Thunderpuss med Latanza Waters som vokalist 2001.

Versionen som gjordes 1996 byggde för övrigt på en sampling av “Machine – There But For The Grace Of God Go I”, en låt som var en favorit när man gick på disco och dansade 1979.

Får nog ta med Love Tribe-versionen så ni själva får höra hur den lät.

 

Love Tribe – Stand Up

Får nog säga att jag föredrar Thunderpuss-versionen då det är mer driv i den. Sen har ju uroriginalet sin alldeles egna charm när man får höra den i sin helhet och inte bara som en sampling där man missar det bästa.

 

Machine – There But For The Grace Of God Go I

Måste ju tillägga att gruppen Machine bildades av en herre vid namn August Darnell, mer känd som mannen bakom Kid Creole & The Coconuts på 80-talet. Såg för övrigt just Kid Creole & The Coconuts live på Wembley 2003 då de deltog i den underbara konsertkvällen som gick under namnet “The Best Disco In Town”. Har nog skrivit om den kvällen tidigare här på bloggen. Har svårt att tänka mig att jag missat det då det är min absolut bästa konsertupplevelse jag någonsin haft. Har dessutom nästan hela konserten på DVD då jag köpte den konsert-DVD’n som gavs ut kort efter. För den som är intresserad finns den att köpa hos Amazon.

Tjillevippen

notbugs

Annons

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs