Ett litet funkfynd…..

Unit Three feat. Merv T – Let’s Boogie (Tonight)

I skörden av 80-talsfunk jag fick ihop förra veckan under mitt YouTube-letande var den här riktigt gottiga låten med. Återigen en låt som jag aldrig hört innan, men det är nog inte så konstigt då den ligger på en udda etikett. Det var ju så att vi här i lilla Sverige inte fick ta del av allt som släpptes på den tiden eftersom vårt lilla land ansågs vara en för liten marknad. Dessutom hade många av alla småetiketter som fanns i USA inte distributörer som kunde sköta distribution overseas så att säga. De satsade istället allt krut på hemmamarknaden där det säkert var svårt nog att slå sig fram i den mördande konkurrens som jag kan tänka mig att det var.

Vad de nog aldrig hade kunnat föreställa sig var att 20-30 år efter att de kämpat och harvat så skulle då nå en större publik än de någonsin kunnat drömma om. Internet och då främst YouTube har ju inneburit att väldigt mycket smal musik från förr äntligen kunnat spridas till en större publik. Det är just därför jag anser att upphovsrättsregler bör innehålla ett stort mått av möjligheter till vad som brukar kallas “fair use”. Det går att resonera om hur det skulle kunna utformas i oändlighet och jag har själv idag ingen patentlösning på hur det skulle kunna tänkas fungera även om jag har många idéer.

Tjillevippen

notbugs

Annonser

Hur mycket får man stjäla…..

Shearon – Inside, Outside, In (Club Mix)

När jag hör den här undrar jag hur de har lyckats baxa den här ut på marknaden rent upphovsrättsmässigt. Det är ju musikaliskt en ren ripoff på Millie Scotts Prisoner Of Love. Vad som sen är lite småkul är att det hela är producerat av en herre som var inblandad i Boney M’s och Milli Vanillis framgångar, Helmut Rulofs heter han. Ja, det säger väl en hel del om hur de har tänkt när de gjorde den här rena kopian på en av mina favoritlåtar från 1986.

 

Millie Scott – Prisoner Of Love

Måste ju ta med originalet när vi ändå är igång för att ni ska få tillfälle att höra den rent makalösa likheten mellan dessa två låtar. Nu ska jag för övrigt passa på och säga att jag på intet sätt tycker att Shearons “kopia” är dålig, tvärtom så har den sina kvaliteter som skiljer sig från originalet även om det inte på något sätt är nyskapande. Men jag kan ändå inte låta bli att få en dålig smak i munnen när jag stöter på såna här låtar.

Det är lixom en sak att influeras, som i exemplet jag hade igår med Ramona Brooks, eller att göra en cover på en låt, men när man gör en ren ripoff så känns det lixom lite tråkigt oavsett om resultatet blir bra eller ej, och då ska ni veta att jag är väldigt liberal när det kommer till upphovsrättsfrågor. Men jag ser det mer som att det är ett billigt sätt att försöka slå mynt av en framgångsrik formel istället för att influeras och skapa något nytt.

Det är dock en svår avvägningsfråga som inte alltid är så solklar att tolka och därför tycker jag att man hellre ska fria än att fälla, så därför så bör det vara fritt att laborera på dylikt vis även om det ger lite dålig smak i munnen. Det är lite som att sitta och rapa högt på en fin middag, man gör det bara inte, men om man gör det så får man räkna med skammen som följer inlusive risken att man inte blir bjuden nästa gång.

Tjillevippen

notbugs

Här snackar vi om banbrytande grejer…..

Adventures of Grandmaster Flash On the Wheels of Steel

Egentligen så blir ju titel aningens längre om man ska vara riktigt noga, dvs Grandmaster Flash & The Furious Five – The Adventures Of Grandmaster Flash On The Wheels Of Steel, men jag gillar inte när titeln under klippen blir mer än en rad långa. Det stör estetiken på något vis.

Hur som helst så var ju den här skivan extremt banbrytande när den kom. Det var ett förebud om vad framtiden skulle komma att bjuda på. Aldrig tidigare så hade jag hört en skiva där man så hämningslöst mixade ihop och scratchade så att det blev en ny låt och inte bara ett långt megamix. För av någon anledning så fick den här skapelsen status som en egen låt trots att den egentligen är ett enda mashup. Kan inte riktigt förklara varför eftersom det både före och efter denna funnits megamixar och mashups, men som aldrig fått status som en egen låt utan setts för vad de varit.

Det är i alla fall ett stycke musikhistoria som med tiden skulle vara med om att sätta en snöboll i rullning i form av den upphovsrättsdebatt vi har idag. Själv ser jag den här låten med lite mer nostalgiska ögon och minns tillbaka när man hörde den första gången och det enda man kunde säga var WOW.

För den som vill veta lite om hur det gick till när jag köpte den här skivan och lika snabbt gjorde mig av med den så kan ni kolla in kommentarerna till inlägget Lollie Pop.

Tjillevippen

notbugs

Söndagsgodis…..

Mantra – Doin It To The Bone

Det här är en gammal Soul Cornerfavorit som jag inte var så förtjust första gången jag hörde den. Men det är en sån låt som växer med tiden och numera så tillhör den av mina absoluta funkfavoriter så jag blev hysteriskt glad när jag hittade den på YouTube. För den som tycker att det hela låter lite Cameo så beror det på att det är Cameos Larry Blackmon som producerat.

Undrar ibland varför det inte görs ny sån gottig funk, för egentligen så tycker jag det är en tidlös musikstil som borde kunna skaka lite liv i den döende musikbranschen. Det finns ju ljuspunkter i det att många artister idag själva väljer att sköta hela kedjan från produktion till försäljning. Sen så har vi ju den eviga frågan om gemene man är villiga att betala för en digital kopia då den i sig inte har något värde mer än vad upphovsmannen kan tycka att han har rätt till. Nä, det får komma till andra mervärden som man kan ta betalt för. T.ex köp alla våra album digitalt och du kommer att få ett personligt signerat foto och sångarens pannband från turnén i Nord Korea 1982.

Tjillevippen

notbugs

Never heard this one before…..

Citispeak – I Don’t Need Your Handouts

Jag kan inte annat än älska YouTube för att man kan hitta så många underbara gamla låtar som man aldrig hört innan. Finns ju hur mycket låtar som helst att upptäcka. Men vi får se hur länge det dröjer innan de försvinner pga idiotiska upphovsrättsregler, som jag kommer att motarbeta ända till den dag de blir mer anpassade till den verklighet vi lever i.

Tjillevippen

notbugs

Vårpromenad i Eksjö…..

Musicshake – Bells Running Away

För eventuella läsare som börjat följa bloggen först i samband med att den stöptes om till Mayday Club så kan ett inlägg som detta tyckas aningens konfunderande. Men det är inte så konstigt egentligen. Bloggen har alltid bestått av en blandning av nostalgi, nutidsbetraktelser och musiksnack. Det kommer den att fortsätta att göra även om det kan tyckas som falsk marknadsföring att då kalla den Mayday Club.

Men det har aldrig varit min intention att skapa nån direkt virtuell version av Mayday Club eftersom det skulle bli ganska så torftig efter ett tag. Utan Mayday Club är mer själva symbolen för den nostalgi som jag vill försöka dokumentera allteftersom jag hittar gamla minnen som jag finner värda att bevara och dela med mig till omvärlden.

Sen kommer jag självklart att fortsätta att försöka jaga material som har anknytning till Mayday Club, men det får ta den tid det tar helt enkelt.

Ifall ni undrar varför jag inte har nån snitsig känd låt till videoklippet idag så beror det på att jag är frustrerad över dessa skivbolag som är så stelbenta så man kan få krupp för mindre. Det ser nämligen ut som så att det inte blir några fler delar i serien Mayday Club Live. Har ju hittills rippat tre delar från kassett och lagt upp på min YouTube-kanal. Men nu när jag skulle lägga upp den fjärde delen så tog det stopp. Klippet stängdes först av en gång för att det innehöll en låt som Warner Music “äger”.

Gick då igenom resten av klippet för att se om där var fler låtar som Warner Music “äger” och fann då att ännu en låt föll inom den kategorin. Så jag klippte då bort de här två låtarna och försökte ladda upp klippet på nytt. Men vad hände då, jo, då visade det sig att Universal Music Group hade synpunkter på en av de tre kvarvarande låtarna i klippet så klippet kunde bara spelas upp i ett fåtal länder, och Sverige var inte ett av de länderna.

Så då var det ju ganska meningslöst att hålla på och klippa bort ännu en låt och stå där med ett klipp innehållande två låtar som dessutom inte var kompletta. Hade blivit aningens torftigt och det hade inte förvånat mig om det stupat på att nåt tredje skivbolag gjort anspråk på nån av de kvarvarande låtarna.

En anledning till att jag är frustrerad och framförallt irriterad på något som kan tyckas vara ett juridiskt glasklart fall är att det praktiskt och moraliskt inte är något glasklart fall. Att ge sig på en inspelning som härör från en 5:e generationens kassett och som dessutom är halvtaskigt mixad med dagens öron är lixom bortom alla proportioner. Visst, jag kan förstå deras principiella tänkande, men ser man till den praktiska verkligheten så har jag svårt att se hur mina Mayday Club Live-inspelningar skulle kunna ge något som helst ekonomiskt avbräck för inblandade skivbolag?

Tror ju knappast att någon lär rippa av dem och i sin tur börja saluföra dem. Sen är det knappast troligt att någon lär rippa dem och sen klippa ner till de separata låtarna och därefter bränna en CD och ge bort i födelsedagspresent, låtarna är ju inte kompletta helt enkelt. Jag kan helt enkelt inte komma på nåt användningsområde för dessa klipp förutom att fungera som en minnesklocka och nostalgitripp för en väldigt begränsad skara människor. Det är häri jag vill lägga in begreppet “fair use” vilket jag tycker alltför ofta trycks undan i debatten.

Att internet är världsomspännande och att saker kan få spridning väldigt fort och enkelt betyder inte att det per automatik sprids fort och enkelt. Viss information vänder sig till en begränsad krets av människor och konsumeras således av denna begränsade krets av människor. Nu kommer upphovsrättsnissarna att hojta, ja, men vi har ju faktiskt Internetkändisarna som gått från noll till att bli kända över hela världen bara genom en ynka YouTube-film. Tänk om där då skulle finnas en låt som omfattas av upphovsrätten, vi skulle ju gå miste om miljoner.

Think again säger jag bara, hade inte snubben blivit känd så hade klippet legat där och skvalpat och ingen hade märkt nåt. Blir nu snubben känd så skulle jag snarast vilja luta åt att han gjort en enorm marknadsföringsinsats åt de skivbolag som kan tänkas ha intressen i musiken han använt. För återigen tror jag inte att nån får för sig att rippa ner musiken från en sketen YouTubesnutt och låta detta vara den primära kopian i ens samling. Däremot tror jag att både en och annan tittare blir nyfiken på musiken och söker sig till iTunes, Spotify, CDON.COM eller Bengans för att införskaffa en “riktig” kopia.

Sen finns det så klart de som ger sig ut på Piratebay och letar reda på musiken där, men den gruppen skulle förmodligen ändå aldrig ha lagt ner nån energi på att införskaffa en schysst kopia i första läget. Så summan av att snubben plötsligt blir känd och skivbolagen får sin musik spelad leder ju till att de i någon form bör kunna tillgodogöra sig ökade intäkter.

Så tanken om fair use bör faktiskt inte glömmas bort, då den här skitnödiga inställningen som finns idag bara leder till frustrerade och irriterade producenter av icke-kommersiellt material som i fallet mig och min blogg. Därigenom drabbas också kulturen i form av att den icke-kommersiella kreativiteten blir lidande då dess kreatörer inte till fullo kan använda sig av vårt gemensamma kulturarv i sitt skapande.

Tjillevippen

notbugs

P.S Låten i dagens klipp är ett s.k Roalty Free-klipp som tillhandahålls av YouTube. D.S

Mayday Club goes Acid…..

Reese – You’re Mine

En suverän produktion av Kevin Saunderson, geniet bakom Detroit-technon. Blev smått överlycklig när jag ramlade på den igår, har inte hört den på säkert tio år så det blev en rejäl tidsresa när en massa gamla roliga minnen väcktes till liv.

Annars är jag för tillfället rätt så sne på Warner Music och deras tjurskalliga inställning gentemot YouTube. Jag tror att de lixom skjuter sig själva i foten genom att tvinga YouTube att ta bort allt material som Warner äger rättigheterna till. Det har senaste veckorna försvunnit en mängd riktigt udda klipp som jag inte ens tror att Warner har några original på. Det har t.ex varit covers på låtar som de råkar äga rättigheterna till som rykt all världens väg. Men jag kan inte se hur de nånsin skulle kunna tjäna några pengar på den typen av uddamaterial så som de resonerar.

Har de inte lyckats få till smarta lösningar på egen hand de senaste tio åren så känns det som att de inte lär kunna få till det inom den närmaste tiden heller. Under tiden så blir vanliga musikkonsumenter drabbade av deras tjurskallighet. Jag tycker man borde se över hela modellen med upphovsrätt och ta en ordentlig funderare på om det inte vore dags att ge begreppet “fair use” lite vidare innebörd än vad det har idag.

Sen har jag hundra andra idéer om hur man borde snickra om hela regelverket kring upphovsrätt, men jag tvivlar på att det tas nån hänsyn till mina åsikter så jag lägger ner det projektet om att dela med mig av mina kloka idéer till världen vad gäller upphovsrätten. Jag kommer ändå att använda musiken på det sätt som behagar mig och som jag alltid ha gjort. Pilutta dej Warner!

Tjillevippen

notbugs