Med en Porsche till Örebro…..

Leon Bryant – Mighty Body (Hotsy Totsy)

Året måste ha varit 1987 och jag pluggade vid det tillfället på Komvux i Västervik. Den här dagen som måste ha varit en fredag låg jag hemma med feber i nån slags influensa men trots detta skulle dagen komma att bli ett riktigt äventyr. Det var nån gång på förmiddagen då jag väcktes av min mor som hade att meddela att jag hade besök. Jag blev väldigt konfunderad men hoppade i lite kläder och gick ner i hallen för att se vem som kom för att besöka mig och vad han/hon ville.

Det visade sig att det var en bekant som hade ett företag ihop med en annan kompis och tillsammans anordnade de bilutställningar runt om i Skandinavien. Just den här gången så kunde de inte båda vara med pga andra åtaganden och så hade det dykt upp ett akut problem som de behövde hjälp med att lösa.

De hade nämligen lyckats få tag på en alldeles ny Porsche 928 S i ett grymt customutförande som de ville ha med på sin utställning som skulle gå av stapeln i Örebro samma helg. Problemet var bara att ägaren som bodde i Vimmerby åtog sig bara att köra bilen till Västervik, sen fick mina kompisar själva se till att bilen kom till Örebro. Det var här jag kom in i bilden. De kunde nämligen inte få tag på någon förare och normalt sett så hade jag nog jobbat åt dem en sådan helg men eftersom jag var sjuk så hade jag avböjt.

Men nu var det kris och de kunde inte få tag på någon annan som kunde köra och vädjade nu till mig om jag kunde ställa upp även om jag var lite hängig. Så här i efterhand så tycker jag det var lite av ett vansinne att sätta ett sånt monster i händerna på en halvt febersjuk 21-åring. Men då såg jag det ju som ett äventyr som var alltför bra för att missas. Min bekant hade redan fått bilen lämnad så den stod parkerad ute på vändplanen i radhusområdet där vi bodde på den tiden. Något som förvånat mig i efterhand är att jag kan inte minnas att min mor hade några direkta invändningar mot det hela. Hon brukar annars vara en orolig själ och avråda från alltför galna upptåg, vilket det här torde klassas som i hennes värld.

Utöver bilen så skulle jag ta med två småkillar och allehanda souvernirlådor med material för försäljning under utställningen, något som småkillarna skötte om. Men innan vi kunde ge oss av så var det en snabbutbildning i dels handhavandet av bilen men sen det viktigaste av allt, hanteringen av billarmet. Bilen var nämligen utrustad med ett hi-tech-alarm som var mer än komplicerat. Minns inte alla detaljer, men t.ex om bilen var låst och man ville låsa upp för att köra var man alltid tvungen att gå in via passagerarsidan, sätta i tändningen och sedan låsa upp förardörren. Sen var det en komplicerad procedur för att återställa larmet ifall det skulle lösa ut av någon anledning.

Man var tvungen att öppna motorhuven och i motorrummet satt en återställningsswitch. Men när man öppnade motorhuven var man tvungen att se till att en kontakt under motorhuven inte bröts så man fick pilla in ett finger och hålla in den kontakten under tiden man öppnade huven. Så man var tvungen att vara två personer för att göra det hela. Om inte den kontakten hölls inne så gick en timer igång som låste hela bilelektroniken i fyra timmar tror jag det var. Först därefter kunde man börja om med resetproceduren.

Hur som helst efter denna genomgång så bar det äntligen av. Jag hade då oxå hunnit med en snabbdusch och fått i mig lite i magen plus några panodil för flunsan. Sen bar det av mot Örebro och första målet på vägen var Norrköping. Det var en maffig känsla att ratta detta monster som var elfenbensvit och hade en inredning som gick i vitt och rött. Minns inte hur mycket kraft som fanns under huven, men det var mer än tillräckligt skulle jag komma att upptäcka.

Drygt 1,5-2 mil söder om Valdemarsvik så kom vi i fatt en Volvo 240 med en mamma, pappa och två små pojkar. Tempot var ganska lugnt men jag körde om och drog ifrån rätt rejält innan jag slog av på takten och körde i mer laglig fart igen. Det tog inte lång stund så såg jag Volvon närma sig i backspegeln och så kämpade han sig förbi och körde om oss alltmedan man såg de jublande småpojkarna i baksätet på Volvon vinka till oss genom bakrutan.

Något sådant fick ju inte passera ostraffat så jag luftade motorn lite och var snabbt ikapp igen och gjorde ännu en glidaromkörning och den här gången drog jag ifrån så pass att jag inte kunde se dem i bakrutan längre innan jag slog av på takten. Men även denna gången så dröjde det inte länge innan Volvon var tillbaka och återigen gav sig på en omkörning och denna gång tog han i ännu mer och jag lät honom dra iväg. Vi närmade oss nämligen avfarten till Valdemarsvik och jag var väldigt noga med att alltid hålla hastigheten när det dök upp 70- och 50-skyltar och eftersom det bara var ett par kilometrar kvar till avfarten fann jag ingen anledning att dra på igen.

Detta beslut kommer jag aldrig att ångra för när vi åker förbi avfarten så står där en polisbil och de har uppenbarligen stoppat Volvon med den lilla familjen, och jag kan bara föreställa mig meningsutbytet mellan mamman och pappan i den familjen efter att ha blivit stoppade av polisen. Vet nu inte om de blev tagna för att ha kört för fort eller om det bara handlade om nykterhetskontroll, men jag har en känsla av att det rörde sig om det första alternativet.

Men vår färd fortsatte och skulle flyta på ända tills vi kommer till Norrköping. Där strax efter att vi snurrat igenom en rondell och hittat vägen mot Örebro så tvärdör bilen. All elektronik slocknar och motorn lägger av strax innan en korsning. Inte ens varningsblinkersen vill hoppa igång. Så småkillarna får hoppa ur och vifta undan trafiken medans jag först från förarsätet försöker få liv i bilen igen. Ingenting funkar och vi börjar klura på om det är det uttans larmet som löst ut och stängt av bilen.

Så vi ser till att öppna motorhuven genom att följa proceduren jag nämde tidigare. Sen försöker vi återställa larmet och sen starta bilen. Men icke att det funkade. Så den ena av småkillarna står och håller motorhuvskontakten till larmet medan jag får kontakt med en snubbe som stannat för att se vad som hänt. Han erbjuder sig att försöka få igång bilen med startkablar och eftersom vi inte har några bättre idéer så kör vi på det.

Så efter lite micklande med kablar så sätter jag mig bakom ratten, vrider om nycklen och bilen startar som inget hade hänt. Men det första vi gör då är att stänga av bilstereo och allt annat som drar ström för uppenbarligen så var det nåt tjall med batteriet och laddningen. Men vi tackar den hjälpsamme samariten och fortsätter så vår färd mot Örebro. Resten av resan flöt på bra och i lagom tempo. Vid ett tillfälle var jag väldigt glad att ha så mycket kraft under huven som jag hade då jag skulle köra om en långtradare på den något smala vägen med få raksträckor. Med en mer normal bil hade man inte fixat att göra en så pass snabb omkörning men nu gick det ju som ett litet kick.

Så efter en färd på lite drygt 23 mil så var vi till slut framme i Örebro och där var det bara för mig att byta till en mer normal bil och köra tillbaka till Västervik. Tror det var en Saab 900 Turbo om jag inte minns fel. Iofs var ju Turbo-Saaben inte fy skam den heller, men i jämförelse med monster-Porschen så bleknade den ju rätt så rejält.

Med andra ord så blev det en lång dag då jag ju hade 23 mil hem och denna gång utan sällskap i bilen. Men till slut så kom jag hem och kunde ganska utmattad återgå till sängläget och fortsätta med att kurera min influensa. Ja, så kunde livet se ut på det glada 80-talet och det finns fler episoder där jag jobbade som chaufför åt mina bilutställningskompisar. Så jag kommer säkert att återkomma till fler roliga minnen från den tiden i framtiden.

Tjillevippen

notbugs

P.S Observera att det hela är skrivet helt ur minnet så det kan finnas lite fel i detaljerna men i de stora dragen så stämmer berättelsen med det som hände den dagen. D.S

En liten utflykt…..

Peter Jacques Band – The Louder

Det känns som det inte finns nån ände på listan över låtar som jag har att välja bland. Istället så växer den hela tiden med ett par “nya” låtar för varje låt som jag har med i ett inlägg. Fattar inte riktigt hur man hunnit med att lyssna till all den här musiken genom åren. Så här mellan tummen och pekfingret så rör det sig om ca 10.000 låtar som man kan i ryggmärgen så att säga. Det är alltså låtar som jag kan artist och titel på som ett rinnande vatten. Väck mig mitt i natten och spela en snutt av valfri låt och du kommer garanterat att få ett svar. (Kommer säkert att få äta upp det uttalandet) 😉

Sen kommer alla mer “vanliga” hits å annan musik som man utsatts för och då kan vi nog tiofaldiga antalet fast då är det risigare med att pricka artist och titel vid avlyssningen. De 10.000 låtarna jag talat om först och som sitter i ryggmärgen är för övrigt min egen favoritmusik vi talar om, och det är då mest disco, funk, house, techno å annan sån musik som man kan dansa till.

Nog om detta, nu ska jag istället ta med er på en liten utflykt i Västervik 1980. Vi ska ta oss en promenad från Stora torget upp till Mayday helt enkelt. (För läsare som inte vet vad Mayday är föreslår jag en läsning av sidan “Om” på bloggen samt en titt på tidigare inlägg.) Nu åter till vår utflykt 1980. Föreställ er en varm sensommarkväll och klockan har precis krupit förbi 21-snåret då vi börjar vår promenad. Humöret är på topp och vi ser fram emot en helkväll med dans, flörter och span efter den där söta tjejen/killen som vi suktat efter så länge.

Överblick V-vik med markeringar

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Mayday Club låg i en gammal bilhall uppe i Allén vid infarten till Västervik helt enkelt. Det var nog en klok idé att lägga ett sådant ställe på en plats där det inte fanns alltför många grannar som kunde klaga. Nackdelen var att det var en bit att traska, det var lixom aldrig läge att ta med sig cykeln när man skulle på disco utan det var transport till fots som gällde.

Men om vi börjar vår lilla promenad vid Stora Torget så har vi först uppförsbacken längs Storgatan att avverka. Den leder oss sedan förbi kyrkogården och stadsparken som flankerar gångvägen på var sin sida. Vi kommer så fram till Corner som finns än idag och som vuxit till sig rejält jämfört med när de öppnade i slutet på 70-talet. För den som inte är så bevandrad i Västervik kan jag berätta att Corner är Sveriges bästa hamburgerrestaurang. De har helt enkelt Sveriges godaste hamburgare och de smakar än idag likadant som de gjorde 1980.

Ska vid tillfälle ta och fördjupa mig i ämnet Corner tror jag och se om man kan få till nåt intressant blogginlägg av det hela. Men nu fortsätter vi vår vandring upp mot Mayday och vi har nu klarat av den långa backen från Stora Torget och passerar Shell-macken som finns än idag. På andra sidan Allén ligger det radhusområdet där jag bodde under min tonårstid och fram till jag flyttade hemifrån i slutet av 80-talet. Nu har vi så en lång raksträcka framför oss som kantas av bostäder, äldreboende och så småningom korsar vi Albert Tengers Väg.

Efter ännu en bit av bostäder och gammal industrimark så är vi framme vid Skotten som ligger på höger sida. Det är nu som det hela börjar bli intressant. Vi kan nämligen i fjärran höra ett svagt dunkande, men det går ännu inte att urskilja vad det är som dunkar.

Dags att byta illustration och gå över till en lite mindre karta som beskriver den sista biten fram till Mayday.

Flygbild övre Allén med markeringar

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Har i något tidigare inlägg berättat lite om Skotten. Det var KF’s lågprisbutik och var en av de första lågprisbutikerna i Västervik. Där Skotten då låg ligger nu en leksaksaffär som heter Janne Banan. Skotten i sin tur håller numera till i en nybyggd livsmedelslada som ligger där Volvo (Karlbergs Bil) låg på den tiden.

Men för att återgå till vår lilla vandring anno 1980 så har vi lite drygt hundra meter att gå från Skotten fram till Essomacken (numera Statoil) och det är nu det börjar hända saker. Man kan nämligen börja ana vad det är som dunkar på avstånd och diskussionen om vilken låt det är som spelas är i full gång. Efter en liten bits promenad, i höjd med Volvo (Karlbergs Bil) så är saken biff, det är den här gamla favoriten som lockar stadens ungdomar likt flugor kring en saftindränkt sockerbit en varm sommardag.

 

Diana Ross – Upside Down

Ja, det är inte så länge sen jag hade med den här låten men idag är den med för att illustrera själva upplevelsen på vår lilla promenad.

Nu är det inte så långt kvar och vi är nu alla ivriga att komma fram till målet då vi passerar AB Bil & Gummi (Opel), Engströms Bil (Volkswagen, Audi) för att så nå fram till målet Mayday Club.

I början var Entrén på baksidan av den f.d bilhallen där Mayday låg, men senare kom den att flyttas till framsidan, men det var om jag inte minns fel efter att stället bytt ägare och namn till Life Is Music.

Nåväl, vi är nu framme vid vårt mål och har traskat lite drygt 1,6 km sedan vi startade från Stora Torget. Hade vi startat uppe i Allén, kring kvarteren där jag bodde på den tiden, hade sträckan slutat på dryga kilometern. Men nu när vi är framme så återstår bara att passera det nålsögat som består av entrévärdarna.

Som tur är så är de på gott humör idag och bryr sig inte om att kolla ålder eller hänga upp sig på nån annan detalj som kan förvandla kvällen till ett rent fiasko för vårt sällskap. Så nu är det bara att ta de sista stegen in i drömmarnas palats och låta oss förföras av det massiva ljudtrycket från de två jordbävningshornen, signerade Cerwin Vega, och bländas av den stora ljusrampen som hänger över dansgolvet. Kvällen är vår och allting är möjligt!!!!

Vill avsluta med att be om ursäkt för den namnförvirring som uppstått vad gäller bilhandlarna som avhandlas längs vår promenad. Har inte varit riktigt konsekvent där då jag kallat Karlbergs Bil för bara Volvo medan övriga bilhandlare fått stå med sina firmanamn utan vidhängande bilmärken. Men jag har i alla fall i texten försökt reda ut det hela så gott det går.

Nu ser vi istället fram emot en riktig helkväll på dansgolvet, och vem vet, kanske man kan få dansa en tryckare med den där söta tjejen/killen som man spanat på så länge?

Tjillevippen

notbugs