Yes, yes, yes…..

Webster Lewis – Let Me Be The One

Så har jag än en gång hittat en borttappad favoritlåt på YouTube. 😀 Den här låten spelade jag en gång in på kassett från Soul Corner på P3. Sen snurrade den kassetten på bandaren rätt friskt under en period i början på 80-talet och framförallt då den här låten. Så det blev en hel del spolande och idag har man lite svårt att förstå hur man kunde stå ut med ett sådant användarovänligt och linjärt medium som kassettbanden ju faktiskt är.

Men det var ju det enda som fanns till hands och tänk så mycket tråkigare ens liv hade varit utan alla dessa favoritband som man samlade på sig. Dessutom kan man idag många gånger sakna just den blandning av låtar som man alltid fick på en kassett. Visst kan man snickra spellistor på datorn, men det blir aldrig samma känsla som ett kassettband ändå. För på kassetten var ordningen bestämd och man fick vackert lyssna på en låt i taget. Så på det viset fick varje kassett en egen själ på ett vis som är ganska svårt att emulera i min mening.

Tjillevippen

notbugs

En Soul Cornerpärla…..

Webster Lewis – Let me be the one

Det här är en sån låt som jag undrat vad det varit i många år. Spelade in den från Soul Corner i början på 80-talet men har inte lagt ner nåt jobb på att identifiera den förräns nu. Hur som helst så snickrade jag ihop en liten YouTubesnutt med den inspelningen jag hade och det tog bara ett par veckor så hade en vänlig själ upplyst mig om vilken låt det var. Så nu delar jag med mig av denna höjdare så att även ni får höra vilken uttans bra låt det är.

Så nu är det bara att hoppa på nästa oidentifierade låt och se om nån kan hjälpa till med den. Det påminner om att jag väntar på en sampling från en snubbe som hade nån houselåt han ville ha hjälp med. Ska bli intressant att se vad det kan vara för nåt och om man kan knäcka den nöten.

Börjar så sakta repa mig efter helgens stim och stök. Idag kunde jag äntligen sova middag och då mår kroppen betydligt bättre och man blir inte lika sur och grinig. Så nu är det bara att försöka komma tillbaka i de normala gängorna och närmast ser jag fram emot att få åka till Reumatikersjukhuset i Spenshult nån gång här på höstkanten. Brukar alltid vara ett lyft speciellt som man alltid träffar folk som fattar hur det är att leva med kronisk värk. Hade för övrigt ett långt givande samtal i telefon idag med en av mina kompisar som jag fick där förra året. Hon skrattade gott då jag berättade om mina bekymmer med stadsfestivalen och vad jag tyckte om den. Hon hade nämligen ett liknande bekymmer den här helgen då det var nån flyguppvisning där hon bor och hon var inte heller i form och behövde få lite ro för att vila kroppen.

Nåväl, nu är den över och det verkar som det var en stor succé. Kanske man kan hoppas på att festivalsledningen läser den här bloggen och kollar in min lista på fem punkter som jag skrev härom dagen. Då kanske man kan få se nåt som även tilltalar en själv nästa år. I annat fall så ser jag till att åka bort den helgen såvida jag inte är extra pigg och känner att det kanske ändå kan vara lite kul med det hela. Men när min kropp inte funkar som den ska och det mesta känns pest, kom inte och kräv av mig att jag ska slå klackarna i taket bara för att det sker ett stort arrangemang i grannskapet. Då trivs jag bäst med att få bara vara och filosofera på mitt eget skruvade sätt, eller som min svåger brukar säga: Du är en mycket, mycket sjuk människa.

Tjillevippen

notbugs