Underbara 80-talet…..

Alexander O’Neal – Criticize

Vad jag gillar allra bäst med den här låten är kören som backar upp Alexander. Just den typen av sång tillhör såna detaljer som kan få mig att fastna för en låt. Såg för övrigt Alexander O’Neal på Wembley Arena i London 2006 och trots att det gått några år sedan han stod på topp så kunde han fortfarande sina saker och röstmässigt var han i hur bra form som helst.

Enda smolket i bägaren var att jag fick för mig att gå på toaletten när han sjöng en ballad, minns inte vilken. Hur som helst så tog toabesöket lite längre tid än önskat p.g.a köer, så när jag kom tillbaka var han inne i slutklämmen på Fake som är en annan av mina favoriter med honom. Så det var lite snöpligt att missa en sån favorit bara för att man fått för sig att gå på toa. Men nu har jag lärt mig min läxa, så nästa gång jag ser Alexander O’Neal live så får toalettbestyren vara avklarade innan han går upp på scenen.

Tjillevippen

notbugs

Annonser

Här snackar vi sofistikerat…..

Sister Sledge – Reach Your Peak

Nile Rodgers och Bernard Edwards produktioner, oavsett om de producerade för sig själva dvs. Chic eller om de producerade åt någon annan blev på något vis ändå inte något mer än avancerade Chic-produktioner fast med lite andra artister inblandade. Ett kanonexempel på detta är det samarbete herrarna hade med Sister Sledge, det hörs ju rakt igenom att det är Chiclåtar, det är samma musiker, samma bakgrundssångare osv. Till och med David Bowies samarbete med Nile Rodgers låter så väldigt mycket likt de soloprylar Nile Rodgers höll på med vid samma tid.

Men jag ser inget ont i detta fenomen utan det visar på att låtarna är större än artisterna och det är något jag själv upplevt de gånger jag varit och sett Chic live och de då spelat sitt medley med några av de låtar som Nile & Bernard producerade åt Diana Ross på hennes album Diana samt avslutar med Sister Sledge-klassikern He’s The Greatest Dancer. De gångerna har man insett att de farhågor man hade inför att höra dem utan Diana Ross vid mikrofonen är som bortblåsta. Det är ju nämligen Chiclåtar det handlar om i grund och botten och då krävs det en sångerska som vet hur man sjunger CHIC helt enkelt. Sylver Logan Sharp som frontade som vokalist under många år var helt suverän på detta och hon visade att även om hon inte var först att fronta som vokalist så har hon fattat detta med hur man sjunger CHIC. Så Chic är större än de ingående delarna och handlar om ett sound som är otroligt tidlöst och därtill så uttans bra att man garanterat får ståpäls av det när man hör det live.

Chic – Live in Rome

Har själv sett detta live tre gånger och jag får än idag ståpäls när jag ser det på video. Bästa videon jag har på detta är från The Best Disco In Town som gick på Wembley 2003. Har hela konserten därifrån på DVD och den kan rekommenderas för alla som saknar livematerial med Chic. På den DVD får ni dessutom en massa annat godis som Tavares, Shalamar, Rose Royce m.fl.

Men om vi återgår till den första låten i inlägget är den ett exempel på det underbart chic’t exklusiva sound Chic faktiskt står för oavsett vem det sen är som står vid mikrofonen och sjunger. Det lixom alltid lyser lyx, flärd och glamour om deras musik och man känner sig som man tillhör en utvald skara när man hör den.

Tjillevippen

notbugs

Alexander recyclar…..

Alexander O’Neal – Lord (Bah Samba Mix)

Jag såg faktiskt den här mannen live i London 2003. Det var på en slags disco-artist-gala som kallas för “The Best Disco In Town”. Främsta anledningen att jag åkte dit för att gå på den var att mina husgudar Chic skulle vara med, men där var en hel del annat godis som serverades på Wembleys inomhusarena. Följande artister fanns att lyssna till under en riktigt underbar och nostalgisk konsertkväll: Chic, Tavares, Shalamar, Rose Royce, Alexander O’Neal, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing samt Hot Chocolate.

De som överraskade mest var dels Alexander O’Neal men dessutom The Real Thing hade ett riktigt bra set med alla sina gamla klassiker. Sen var det ju så klart en grupp som stack ut lite mer än de andra och det var Chic, men det är kanske inte så konstigt eftersom Chic trots allt turnerar en hel del. Själv har jag sett dem live tre gånger och de har varit lika bra varje gång. Nu kan erkännas att jag bara sett dem live på 2000-talet så originaluppsättningen har jag missat på scenen, något som känns lite tråkigt. Men dagens uppsättning med Nile Rodgers i spetsen är grymt bra och förvaltar arvet väldigt väl.

“The Best Disco In Town” kom även i en upplaga år 2004 och även då var jag och såg det hela på Wembley. Detta året var fokus på kvinnliga artister vilket syns när man ser vilka som var där och uppträdde: Chic, The Pointer Sisters, Candi Staton, The Emotions, The Three Degrees, Evelyn King och Boney M.

Tyvärr tyckte jag inte det var lika bra 2004 som året innan, men det berodde nog till stor det på att de minskat formatet så man tog inte in lika mycket publik och därför hade man dragit ner på ljudbudgeten osv, osv, vilket gjorde sitt avtryck i helhetsupplevelsen. Men det var kul att se alla sångdivor släppa loss på scen och visa att de kan än idag.

Om vi återgår till Alexander O’Neal så var han en riktig favorit på 80-talet och mina absoluta favvislåtar med honom är Fake och Criticize. Men han gjorde en liten comeback 2006 med låten Lord som bygger på Cheryl Lynns gamla pärla Got To Be Real. Tycker att man lyckats riktigt bra med att få till en skön låt och Alexanders röst håller ju än idag helt klart, något som jag redan konstaterade när jag såg honom i London 2003.

Tjillevippen

notbugs

Kan knappast bli bättre…..

Chic – Everybody Dance (Live from Montreaux)

Har haft en rätt så seg dag idag, det lixom lyfte aldrig och sen blev jag upptagen med en massa som jag inte hade planerat som tog en väldig massa tid. Fick lixom ett litet infall idag efter att ha fått en ny kommentar på ett tidigare inlägg om Eksjö Stadsfestival. Kommer att återkomma till detta längre fram.

Men som jag tidigare skrivit så skulle jag kunna tänka mig att gå på stadsfestivalen om t.ex Chic uppträdde på Stora Torget. Så därför delar jag med mig av ett smakprov från en av deras konserter i Montreaux. Har själv varit och sett dem live vid tre tillfällen på olika ställen och det har alltid varit en höjdare. Är annars inte speciellt förtjust i konserter och livemusik vilket kanske har märkts, men när det gäller Chic så finns det inget bättre. Bara lite tråkigt att Bernard Edwards skulle lämna jordelivet på tok för tidigt.

Kom på att jag måste ta med en annan höjdare från Chics liveset. Nile Rodgers och Bernard Edwards producerade och skrev musik åt mängder av artister. Sister Sledge är t.ex en grupp som fick några av sina största hit på det viset. Nu har Nile Rodgers så att säga tagit tillbaka We Are Family och har med den på låtlistan när Chic spelar. Det har även hänt att han tagit in systrarna Sledge för att få originalkänslan vid nåt tillfälle men ska jag vara ärlig så gillar jag Chics egen vokaluppsättning bättre. Just därför tänkte jag bjuda på den här och nu!

Chic (Sister Sledge) – We Are Family

Min favoritspelning med just denna låten var när jag såg Chic live på Wembley första gången för några år sedan. Hade sett dem live en gång innan på Stockholms Jazzfestival men på Wembley var de snäppet vassare plus att ljudet var riktigt grymt.

För den som vill förkovra sig mer i Chics livematerial finns det en uppsjö av DVD’er att köpa. Amazon brukar ha ett bra urval med de allra bästa och min favorit är The Best Disco In Town där de uppträdde tillsammans med en mängd andra gamla discogrupper. Så hela den DVD’n är en enda orgie i nostalgi. För den som vill se Bernard Edwards in action medans han ännu levde kan jag rekommendera Chic live at the Budokan. Där gjorde han sin allra sista spelning, faktum är att han dog av sviterna från en lunginflammation på sitt hotellrum natten efter den spelningen.

Finns ju sen oxå en uppsjö med klipp på YouTube, men som ett gammalt Chicfan tycker jag det kan vara värt några kronor att få materialet på en riktig DVD.

Tjillevippen

notbugs

Tre grader disco

The Three Degrees – Giving Up Giving In

En helt underbar discorökare signerad Giorgio Moroder. Den mannen kunde
verkligen snickra basslingor. Minns hur exalterad jag blev varje gång den här
låten spelades på Centrumgårdens tonårsdisco i slutet på 70-talet. Den var
helt enkelt magisk och man satt garanterat inte still när den här låten snurrade
på skivtallriken.

Jag hade förmånen att se de tre damerna i The Three Degrees på Wembley
Arena i London för ett par år sen, 2004 var det visst. Det var på en sån nostalgikonsert som de har fullt av i Storbritannien. Det var en riktigt helkväll, sex timmar konsert med många klassiska discoakter som The Pointer Sisters, Chic, Candi Staton, Boney M, Evelyn King och så The Three Degrees såklart. Det hela kallades The Best Disco In Town och jag såg även upplagan året innan som var ännu mer omfattande. Det året (2003) såg uppställningen ut som följer: Chic, Tavares, Alexander O’Neal, Shalamar, Rose Royce, Kid Creole & The Coconuts, The Real Thing och slutligen Hot Chocolate.

2003 års upplaga gick så småningom att köpa på DVD och är riktigt bra för att vara
en konsertvideo. Framförallt Chics framträdande som är något utöver det vanliga.
Så den videon plockar jag fram och kollar på emellanåt när jag behöver muntras upp. Skulle gärna åka på nåt liknande igen nån gång framöver för det är helt klart
den bästa musikupplevelse som kan fås för pengar.

Tjillevippen

notbugs