Lite Chill Hip-Hop…..

Smooth – It’s Summertime (Let It Get Into U)

Detta är ännu en av alla hip-hoplåtar från 90-talet som har rötterna i “Tom Browne – Funkin’ for Jamaica N.Y”, ett groove som med åren blivit synonymt med somriga relaxade låtar. Men just Funkin’ for Jamaica N.Y tillhör min lista över tidernas 10 bästa låtar. Har dock inte någon exakt placering då det nog egentligen är sådär 15-20 låtar som jag i bakhuvudet försöker få in på denna begränsade lista.

För den som inte har koll på just den låten så kommer den här.

 

Tom Browne – Funkin’ for Jamaica N.Y

Detta är en låt som har allt, ett skönt groove, underbart pianospel, läckert gitarrlick, funkigt blås, grym basslinga och ovanpå allt detta en underbar sång och cool pratsång som pricken över i´t. Så det är inte konstigt att temat från den här underbara låten har recyclats om och om igen av så många olika hip-hopartister genom åren. Inte heller är det konstigt att den hamnar på listan över tidernas 10 bästa låtar, särskilt just nu när jag sitter och lyssnar på låten på repeat samtidigt som jag skriver detta inlägget.

Min kompis Johnny och jag hade, på den tiden vi gick på Norra Högstadiet i Västervik, ett uttryck för att beskriva såna övermänskligt bra låtar. Vi kallade dem helt enkelt Gud-låtar då de helt enkelt var så gudomliga att det enda sättet att beskriva dem var att benämna dem på det viset. Något som kanske kan tyckas lite märkligt med tanke på att jag i grunden är Ateist och inte tror på några gudomligheter mer än den naturliga världen vi lever i, som i sig kan vara gudomlig nog, inte minst när det gäller all musik som skapas av oss människor.

Tjillevippen

notbugs

Annonser

Västerviksnostalgi…..

Ray Parker Jr. – Still In The Groove

Har fortfarande inte åkt hem till Eksjö utan befinner mig fortfarande hos mina föräldrar i V-vik där jag så sakta kurerar den eländiga förkylning som jag åkt på. Blev väldigt nostalgisk när jag kom att lyssna på den här favoriten som jag haft med på bloggen tidigare. Men denna gången beror nostalgin på att jag från mina föräldrars balkong kan se Norra Högstadieskolan som jag gick på i början på 80-talet. Skolan har sedan dess bytt namn och heter numera Ellen Key-skolan, ett namnbyte vilket jag tycker är lite smålarvigt.

Men för att återgå till nostalgin så är det många minnen som kommer tillbaka när jag både hör låten och ser min gamla skola där vi hade så mycket kul grejer för oss under den tid då man inte satt på lektion. Bland annat fanns där suveränt långa korridorer med stengolv som var perfekta för att åka skateboard och enhjuling på. Sen hittade vi på alla möjliga andra kul grejer varav en del finns beskrivet i tidigare inlägg från 2008.

Tjillevippen

notbugs

Välkommen till punkhörnan…..

Rude Kids – Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers

Ja, vad kan man säga när man hör denna gamla pärla. Svensk punk när den var som bäst får jag nog säga och när jag lyssnar på låten nu så håller den än idag. Däremot kan jag inte annat än småle åt texten. Det är lite komiskt så här i efterhand med de motsättningar som fanns mellan just punkare och raggare i slutet på 70-talet. Det är en sån grej som man annars lätt glömmer bort. Varför det var så har jag aldrig fått riktigt klart för mig men man kan ju ana att raggarna blev sura över att det kom fram en ungdomsgeneration som var mer rebelliska än vad de själva nånsin varit.

Egentligen är ju fenomenet raggare i sig rätt fascinerande, det är ju en ganska “lokal” skandinaviskt företeelse. Misstänker för övrigt att det nånstans i landet sitter någon och skriver en doktorsavhandling i ämnet, brukar ju bli så med tiden när det gäller udda fenomen i det här landet.

Men för att återgå till de svenska punkarna, vi hade en hel drös av dem i Västervik där jag växte upp. När jag gick på Norra Högstadiet fanns det ett punkband som hette “Granen Barrar” som var väldigt stora med lokala mått mätt. Det innebar att så snart det byggdes upp en scen nånstans i stan för att ett ungdomsarrangemang skulle hållas så nog fick “Granen Barrar” stå på scenen och roa den lokala publiken.

Försöker förtvivlat komma på några andra samtida lokala punkband men det står still. De enda jag kan komma på är de band som kom 4-6 år senare i den andra punkvågen. Jag umgicks nämligen en hel del med de snubbarna i den lokala punkrörelsen då. Kan tyckas lite märkligt med tanke på att jag var en discosnubbe, men det har aldrig hindrat mig från att umgås med alla olika typer av människor.

Hur som helst så fanns det i andra punkvågen ett band som hette “Malte Vräker Småsten” och utöver dem så har jag för mig att ett band hette “Klart Grabben Ska Ha En Husvagn”. När det gäller det sistnämnda blir jag lite osäker på ifall det var ett riktigt punkband eller om det bara var ett påhittat namn som vi använde oss av då vi tog upp ämnet i Västerviksrevyn 1983. Men “Malte Vräker Småsten” var i alla fall ett riktigt band och jag har nånstans i min kassettlåda ett band med dem som jag faktiskt var med och producerade.

Det var många långa timmar i den lokala studion IL-Studio, men vi hade väldigt kul, fast slutresultatet blev nog inte så mycket punk egentligen utan mer nån slags experimentell rock. Måste lyssna på kassetten igen för att närmare kunna artbestämma musikstilen.

När jag tänker tillbaka på den tiden så får jag säga att musiklivet i lilla Västervik var tämligen livfullt, och eftersom det är en liten stad så kände alla varandra oavsett vilken typ av musik man höll på med. Det var t.ex genom kontakter med en kille som spelade bas i det lokala hårdrocksbandet Orions Sword som jag fick upp ögonen för Ozzy Osbourne och han var nog den första hårdrocksartist som jag lärde mig gilla och uppskatta till 100%. Men det är nog inte så svårt att gilla den mannens musik efter att ha hört låten Mr Crowley på repeat ett åtskilligt antal gånger.

Tjillevippen

notbugs

Vilse i skogen…..

Forrest – Feel The Need In Me

Ja, jag vet att skog på engelska stavas med bara ett r, dvs forest men nu handlar inlägget om skogsaktiviteter så då får man skarva lite med musikvalet. Hittade för övrigt inte den låten med Forrest som jag hade som förstaval till detta inlägg. One Lover Don’t Stop The Show heter den och är den klart bästa av alla låtar som Forrest släppte på 80-talet.

Nu tar vi oss tillbaka till våren 1980 då jag gick i 7:an på Norra Högstadiet i Västervik. Det var friluftsdag och jag och min kompis hade bestämt oss för att prova på orientering. Anledningen till detta var nog mest för att vi trodde att vi skulle kunna slöa lite och att det inte skulle vara alltför jobbigt. Dessutom slapp man ha nån lärare hängandes över axeln som kollade vad man pysslade med.

Hur som helst så gav vi oss ut i skogen vid VO-torpet med gott självförtroende och en förhoppning att vi skulle klara av det hela på så kort tid som möjlighet för sen fick man ju gå hem och var ledig resten av dagen. Nu blir det ju inte alltid som man tänker sig och våra planer om tidig hemgång grusades ganska snabbt när vi insåg att det var svårare att orientera än vi hade räknat med.

Vår tanke var att plocka kontrollerna en och en genom att gå mellan dem i en rak linje, nu var dock inte geografin sådan att den tillät dylika genvägar. Men vi gjorde vårt bästa för att besegra geografin men efter någon timme så mötte vi vår överman i form av ett stort kärr som låg i vägen för vår planerade rutt. Tro nu inte att vi lät oss avskräckas utan vi tyckte vi var riktigt smarta när vi bestämde oss för att traska rakt igenom kärret så vi inte skulle behöva gå en lång omväg.

Det var bara ett problem, i början var det kanske ankeldjupt med vatten, men när vi kom till mitten av kärret så blev det plötsligt midjedjupt vatten men inte stoppade det oss. Vi fick dock stora bekymmer ganska snart när det blev lite grundare och vi upptäckte att kartan och kompassen försvunnit på vägen då vi vadade genom vattnet. Kompisen hade haft kartan nedstoppad i byxlinningen och kompassen i fickan men på nåt ställe så var det lite djupare än så så jag antar att det var där de två navigationshjälpmedlen bestämde sig för att hoppa av vår lilla orienteringsgrupp.

Till slut hade vi i alla fall tagit oss genom kärret och hittade faktiskt fram till nästa kontroll utan karta. Men sen blev det ju lite svårare, vi hade ju inte en aning om vart vi skulle sen mer än ett svagt minne från den borttappade kartan. Fast vi bestämde oss att göra ett försök ändå och gå till världshistorien som världens första kartlösa orienterare. Men efter att vi irrat runt nån timme och inte hade nån koll på var vi var så satte vi oss ner och funderade på vad vi skulle hitta på.

Vi bestämde oss då för att gå tillbaka till VO-torpet och avbryta helt enkelt. Nu var vi dock aningens vilse i skogen så det var lättare sagt än gjort att hitta tillbaka. Kan nog inte påstå att vi hade nån plan för återtåget heller utan vi gick lite på måfå och försökte ha lite pejl på hur solen stod och på så sätt räkna ut vartåt vi skulle. Men timmarna gick och vi blev allt tröttare i benen. Till slut efter mycket traskande så kom vi fram till barkbanan som gick genom skogen. Då visste vi att vi skulle hitta tillbaka eftersom det bara var att följa den.

Så till slut kom vi så fram till VO-torpet igen och då var klockan sisådär 17:30 på eftermiddagen. Den planerade senaste ankomsttiden som vi fått då vi gav oss ut på förmiddagen var typ 15:00 eller nåt sånt så vi var rejält försenade. Det fick vi också bekräftelse på då ansvarig lärare hade skrapat ihop en liten skallgångskedja för att ge sig ut och leta efter oss. De skulle precis ge sig in i skogen då vi kom tillbaka så vi kom i sista stund kan man säga.

Det blev ett litet förmaningstal av ansvarig lärare och sedan var det bara att ge sig hem och kliva ur de genomblöta kläderna och få sig en ordentlig dusch. Dagen efter i skolan fick vi en hel del pikar för vårt virrande i skogen, men vi tog det från den skämtsamma sidan för sådär i efterhand så var det ju rätt kul även om det var lite snurrigt när vi höll på att leta oss fram inne i skogen.

Efter detta så har jag bara orienterat en gång till och då gick det betydligt bättre för vi hade lite bättre planering och framförallt bättre koll på kartan.

Tjillevippen

notbugs

En riktig rapklassiker…..

Kurtis Blow – The Breaks

När jag hör den här låten förflyttas jag direkt till skolgården på Norra Högstadiet i Västervik. Fascinerande att musik kan få en att göra såna resor i tankarna. Jag ser det framför mig som vore jag där igår. Det var en rolig tid när man gick på högstadiet, kan dock inte påminna mig om att man gjorde så mycket nyttigt, mest gick man och längtade efter raster och håltimmar som man kunde fylla med allehanda påhitt.

Minns t.ex en vår och det måste ha varit kring valborg för det var fyrverkeritider och jag hade trots att jag inte hade åldern inne lyckats införskaffa ett gäng s.k ”gräshoppor”. En slags fyrverkeripjäs som väsnades samtidigt som den hoppade runt på marken. Nu kunde ju inte den här unge mannen lägga band på sina upptåg utan fick för sig att hitta på en spännande lek i kafeterian som låg på andra våningen i huvudbyggnaden. Där var inrett med bås som man kunde sitta i och där samlades vi ett gäng killar och min ”smarta” lek gick ut på att se vem som vågade hålla lågan från en tändare närmast stubintråden på en sån ”gräshoppa” som jag hade.

Nu var det ju så att undertecknad började leken som förste man och ville ju visa mig på styva linan så jag höll tändaren stadigt med ena handen och med den andra handen förde jag sakta stubintråden mot lågan. Ja, det bar sig ju inte bättre än att helt plötsligt så hade jag placerat stubintråden nån centimeter ovanför den synliga lågan och vad jag inte visste då men vet idag är att det räcker för att tutta eld på en dylik pjäs. Så stubintråden började brinna och fräsa och det blev lite panik i rummet. Men jag fann snabbt på råd för att slippa konfrontera en hoppande ”gräshoppa” i kafeterian. Jag sprang helt enkelt mot dörren och slängde ut ”gräshoppan” i korridoren till höger och sen drog det igång.

Det tog typ två sekunder så förstod vi att där var fullt med folk i korridoren, en hel klass som stod och väntade på att få komma in till sin teckningslektion. Så där blev full panik då de försökte undkomma den hoppande och tjutande ”gräshoppan” som dessutom gav ifrån sig rejält med rök, något som man kanske inte tänkte så mycket på när man brände av en utomhus, men inne i en skolkorridor så var det ju en helt annan sak.

Jag insåg snabbt vad klockan var slagen och det var bara att vänta ut tills den hoppat klart. Då stack jag ut huvudet i korridoren för att se vad som hänt med alla som var där. De hade lyckats rädda sig i trapphuset plus att någon rådig person låst upp dörren till teckningssalen så att några kunde fly in dit. Så korridoren var tom men rökfylld och doften av krut spred sig så sakta genom lokalerna. Det tog inte lång tid så började det dyka upp lärare och snart var undertecknad på väg ner till lärarrummet för samtal med min klassföreståndare.

Det var en man man hade respekt för och det var en rejäl avhyvling jag fick mig till livs nere i lärarrummet. Kan ju lugnt medge att jag kände mig ganska liten där och då. Det hela skulle rapporteras till mina föräldrar och jag skulle få en timmes kvarsittning för att begrunda vad jag gjort. Minns dock att han avrundade med att säga att även om det var otroligt korkat gjort så förstod han att det var en olyckshändelse och även om han inte gjort nåt lika korkat så hade även han varit ung en gång så han hade trots allt en viss förståelse för att det inte var illa menat.

Kan dock inte minnas att historien nådde fram till mina föräldrar, eller så begrep de kanske inte riktigt vad det var som hade hänt. Eftersom min mor brukar läsa den här bloggen så kanske jag kan få lite feedback i den frågan?

Som avslutning så vill jag avrunda med att jag var inte den enda som tuttade på stubintrådar på Norra Högstadiet. Under första året jag gick där så var det två ljushuvuden som fick för sig att placera en hemmagjord bomb längst ner i ett trapphus där det fanns skåp för mopedhjälmar. De hade nog missbedömt styrkan på sin skapelse för när den small av så blåstes hela nedre planet i trapphuset ut och skåpen med mopedhjälmar slutade sin saga som en stor hög med förvriden plåt. Jag själv befann mig i en lektionssal i andra änden av byggnaden och när det small så trodde vi att hela kåken höll på att gå i luften. Det riktigt skakade plus att tryckvågen kändes ände upp dit där vi befann oss. Lyckligtvis befann sig inga personer i trapphuset när bomben small av, och hade så varit fallet hade nog utgången varit riktigt tragisk.

Det hela var ju av en sådan dignitet att polis tillkallades och under utredningens gång där de gick igenom resterna av mopedskåpen så fann man även att något annat ljushuvud bedrev tillverkning av vin i ett av skåpen. Där fanns resterna av en damejeanne och en sats vin som stått på jäsning där i. Vem vinbryggaren var blev aldrig klarlagt, däremot tog det inte lång tid så hade bombmännen identifierats och fick således en tidig erfarenhet av det svenska rättsväsendet. Vad påföljden blev minns jag inte, men helt klart var att händelsen var en stor snackis på skolan under lång tid.

Tjillevippen

notbugs

På dina knän…..

Grace Jones – On Your Knees

Blev lite orolig när jag inte hittade den här på min hårddisk. Är 100% säker på att jag haft den som MP3’a, börjar misstänka att det inte bara är den låten utan en hel drös som försvunnit i samband med att jag bytte dator i höstas. Saknar bland annat en hel drös plojlåtar som jag hade men som jag inte kan hitta längre. Nä, det blir att fixa en ordentlig onlinebackup utöver de två USB-diskar som jag har idag. Här ska inte tappas bort nåt mer i fortsättningen.

Den här låten minns jag väldigt väl från tiden då vi var nyinflyttade i vårt radhus uppe vid Allén i Västervik. Det var en omvälvande tid då man precis börjat sjuan på Norra Högstadiet och fått en hel drös nya kompisar. Men det skulle komma att bli de roligaste åren i mitt liv som jag kan minnas.

Tjillevippen

notbugs